En avskedsbild på mina fina killar, innan Alex återvände till stan igen. Som alltid blir man lite rörd och vemodig över hur snabbt tiden rusat iväg och lite häpen över att det redan kommit nya generationer som man bidragit till. Med sig i bagaget hade han några fina fjällfiskar i present till ”svärmoran” som fyller 60 år. Kom snart tillbaka!
Idag åkte de söderut igen D&B och barnen. Kvar är bara minnen från fina stunder och från mjuka små kinder mot min. Smörgåsrånbitar med mycket små bitmärken här och där, leksaker samt små fingeravtryck avslöjar vilka som varit här. Önskar bara att vi hade haft tillräckligt fint väder för att sitta ute på terassen och äta någon dag, men kallblåsten och regnet höll sig framme.
Runda fasta Raspeballer. Man rodnar nästan när man skriver det. Raspeballer….. Det låter som något man vill låna ut en rakhyvel till eller hur?
I själva verket handlar det om det allra senaste på paltfronten. Det finns uppenbarligen inga heliga kor längre. Paltens genuina ursprung i Piteå har alltså nu fått konkurrens västifrån. Ett norskt påfund är alltså detta som handlar om palt i pulverform. Jag är ruggigt skeptisk, men har naturligtvis fallit till föga för reklamens makt och elaka tungor säjer till och med att de är goda.
När man som vi flyttar långt bort till okända trakter, blir det en riktig utmaning att lära sig och bekanta sig med alla nya ”ställen”. Det sägs att ju äldre man blir, desto klurigare är det att lära sig nya ställen, men vi kände oss ändå fulla av nyfikenhet och tillförsikt när vi styrde kosan hit till den plats som just nu är vårt ställe på jorden. Alla har vi våra ”ställen”.
Av alla ställen som jag skulle vilja skriva om, är förstås mammas mage det mest optimala ”stället” i dessa ”compakt living-tider”. Allt du behöver finns på en liten yta: Någon försörjer dig, det är också varmt och ombonat. Inget är väl vackrare än en gravid kvinnas mage. Just nu är det min fina dotter Sandra som ståtar med det där speciella skimret som omger oss kvinnor när vi är ”på det viset”.
De ställen där man som barn lekt, i hemmet, närområdet, kvarteret, byn eller stadsdelen, ställen där man känner igen sig, där man kan varje sten, tuva och dörr – där finns också tryggheten och känslan av sammanhang. Själv har jag aldrig riktigt hittat samma känsla för nya ”ställen” efter barndomen, men har ändå alltid trivts och funnit mig väl tillrätta där jag bott.
Om det har med lokalsinne (brist på), lathet, rädsla eller inskränkthet vet jag inte, men faktum är ändå detta att inga ställen kan toppa de som i Vindelgransele, i min barndoms geografi, begränsades av Kronbygga, Hägna (bara upp till Tant Åska - det stora flyttblocket) Flakaberget (men bara halva), lanthandeln Domeijs, skolan på holmen och kapellet.
Så långt som till Sörsidan, skulle jag aldrig ha dristat mig till att fara själv. Elljusspåret var också lite för långt och främmande för att färdas på egen hand. Det mesta i mitt lilla liv skedde inom en radie på 200m från barndomshemmet. Lite otriven, och ganska mörkrädd var jag, men i sällskap med en kompis eller syskon blev man genast djärvare.
Från älvssidan i båten nedströms drogs gränsen vid Flakabäreörn, snett över mot kapellet. Uppströms var det Björkfallet, Hea och Selins strand som avgränsade. Lillån på baksidan Holmen var främmande territorium. Med pappa eller farfar i båten växte modet och man följde trygg med dit det bar. Då fick man lära sig varje sten, råk, agga eller grund. Regnbågen brukade sluta just vid Middagsbergets fot. Där fanns det faktiskt guld på riktigt, precis som i sagan. Vi fick nämligen både se och känna på den tunga guldklimpen som fröken Ingeborg brukade visa oss. Den hade hittas just där.
Som barn lekte vi ofta i lador, på hövind eller i hässjehoparna. Det var kojor, indianer, klubbar och tältande. Allt sådant som barn i alla tider lekt. Det magiska flyttblocket ”Tant Åska” låg längst upp i Hägna och just därifrån utgick många av våra lekar
Idag känner jag tyvärr inte igen ”mina ställen”. Sly, skog, tid och avverkning ändrar landskapsbilden. Lite vemodigt kan tyckas, men samtidigt är det ju livets gång. Viktigast känns dock att minnena och känslan som dessa platser skapade finns kvar, att jag har med dem vartän jag går, inom mig.
”Home is where my heart is”
Kära Mamma, varje gång vi får träffas så klingar det ”hemma” i mitt eget hjärta, och jag tror inte att det är en slump att doften av dina ”mjukkakor” fortlever i min generation och i nästa. Mina barn vill gärna att vi bakar dem tillsammans.
Jag vet inte om mina barn har ”ställen” i samma utsträckning som jag har. Det ska jag ta och fråga dem om när vi träffs. Min förhoppning är att jag som ung mamma ändå lyckades förmedla vikten av spara guldkorn inom sig själv. Och även om kornen är små – så har de ansenlig tyngd – och kan väga upp annat skrymmande och dåligt skräp som man bär med sig i sin livsryggsäck. Jag vill ge dem ett råd att städa och sortera i livsryggsäcken, att göra sig av med sådant som tynger, så blir den lättare att bära.
Mest av allt så hoppas jag att mina nu vuxna barn – genom allt ska veta att det viktigaste och bästa stället av alla – HEMMA – finns kvar, även om huset blir ett annat så är kärleken och mammahjärtat alltid detsamma.
Hemma igen efter en underbar dag på fjället. Vi gick upp till brudslöjan och det var helt magiskt underbart. Fullt så underbart kommer morgondagens träningsvärk i bakbenen inte att vara.
Dagen har varit varm, ljuvlig och lämnat kroppen genomvarm ända tills ikväll när vi återvände med båten hem efter en kvällsutflykt med min gamla arbetskamrat Gun och hennes Tomas. Då först smög kylan på när vi avslutade kvällen med en älgspaning. Efter stängning körde vi ett par uddar bort bara, där kvällssolen målade sitt guld över den bedövande vackra naturen och över folk och fä. Fäandet stod Leo och myggen för. Man behöver inte åka långt för att vykortet ska te sig helt annorlunda. En torr skogsbacke, lite smått och gott i fikakorgen, några goda samtalsämnen och livet känns ganska fint. Vad mer kan en människa begära av livet.
Idag damp det ner från skyn – stuggrannar från Gautosjö. Så läckert att snabbt kunna förflytta sig med eget plan. Om man har nerver till det förstås:) R blev omedelbart sugen på att sätta igång och meka med sin flygande gummibåt. Jag förstår honom, men har som ni vet förstås mycket blandade känslor inför den farkosten. På något sätt känns grävmaskinen som en mycket mer jordnära hobby där man på sin höjd kan vricka foten vid nedhoppandet eller i värsta fall braka genom jordskorpan på Kinasidan.
Just hemkommen från en härlig båttur tillsammans med gubbe hund och spö. Den lilla älven som rinner ner i sjön bjuder alltid på vindlande och vackra vyer. Har man tur kan man få sig en fin fisk eller få syn på älg eller bäver. Ikväll gick kameran varm kan jag lova. Själv tröttnar jag visst aldrig på dessa vackra motiv och på naturens variationsrikedom. Man kommer hem nytankad med kraft och full av vördnad,
Några nära och kära har skrivit små omtänksamma rader och undrar hur det går för mig/oss, om vi mår bra och så. Idag har den kvävande värmen gett med sig något och en svalare frisk sunnanvind sveper in över vykortet och svalkar såväl klimakterietanter som gubblurkar. Det gör gott för både humör och ork. Så som synes är huvudet upp och fötterna ner på oss båda. Ha en fortsatt fin sommar allesammans.
När man tittar ut genom fönstret idag är det svårt att tro att gårkvällen var så här underbart ljuvlig. Färgerna förändrades såhär inom loppet av en timme. Idag hänger molnen lågt och fuktar hårbotten. Regnet öser ner och min efterlängtade lediga halvdag kommer inte att spenderas på sjön som tänkt. Det blir nog att ta tag i sånt som hopat sig och släpat efter här inne. Som s t ä d n i n g till exempel. Mycket behövligt!
Tänder levande ljus för första gången i höst. Avslutar kvällen med en bild av ljusen och av kvällens gäster Kerstin och Ulf som står där längst ute på piren och fiskar. I magen ligger kvällens middag – röding med färskpotatis och citronsås samt varm hjortronsylt och glass. Gårdagsälgen grillade gästerna – med bravur. Men mest kommer vi att minnas den trevliga stämningen och alla trevliga samtal och några gamla musikaliska örhängen från vår gemensamma musikhistoria. Att kvällen skulle avslutas med spontanbugg till mina hemsnickrade musikaliska alster var otippat men kul. Vi önskar dem varmt välkomna tillbaka hit till oss i vykortet.
Idag hittade jag banankartongen som innehöll två av dessa urfina kak-kupor som jag fick av min syster Ellen innan vi flyttade hit. De passar perfekt att ha i cafedelen av butiken och skydda wienerbröd och bullar från flugor och skräp. Blev lite nostalgisk när jag fann dem och började fundera på om det rent av var exakt 3 år sedan, alltså den 1 augusti 2010 som vi anlände hit till Sandviken med vårt flyttlass. Gick tillbaka i bloggen till 2010 för att kolla och fick mig ett gott skratt! Det var nämligen den 1 augusti för 3 år sedan som jag bloggade om dem förra gången. Så här skrev jag då :
Jag fick en alldeles underbar present av min kära syster som hon hade släpat med sig ändå från Amerrkat. Eller rättare sagt två likadana. Riktigt typisk ”Gunnelgrej” som kommer att komma väl till pass på buffebord och liknande. Vad de kallas för vet jag inte, men någon av humoristerna i gårdagens paltsällskap hävdade att det nog var ÅÅ-kupor;)
Hittade detta spännande fynd hos grannen i Polcirkeln. Perfekt som komplement till långedraget som ibland känns lite otympligt. Som vanligt när man köper något från Roffes Fjällfiske så medföljer en välsignelse, vare sig man tror eller inte. Sedan förut har jag ett antal vintervälsignelser men nu alltså även en för sommartid. Det skramlar skönt såväl i hjärttrakten som i fiskelådan. Om den välsignade fisken nappar – återstår att se:) För övrigt skiner solen och det är riktigt sommarvarmt denna augustilördag. Önskar även dig en välsignad sommardag!
Idag för 3 år sedan vaknade vi vår första morgon här i Sandviken. Otroligt så fort tiden gått. Så här skrev jag när vi nyss hade anlänt:
Äntligen…efter många dagars väntan, mycket jobb och alla strapatser, har vi nu landat i vårt nya ”hemma” i Sandvikens Fjällgård. När vi närmade oss, så körde jag först med bil och släp, och efter kom Robert med den första lastbilen. När den gudomligt vackra fjällvyn uppenbarade sig i solsken mot blå himmel, så kom tårarna. Det var så vackert att jag inte kundå hålla tårarna tillbaka. Spegelblank sjö, en lång resas slut, lättnad och trötthet i en salig mix. Att sedan få vakna på den här platsen, komma ut och känna den klara luften, se sjön ligga spegelblank och spegla de mäktiga bergssidorna känns overkligt och härligt.
Idag har jag varit frivillig ”gisslan” inne m a o butiksråtta medans min stilige karl är trädgårdsmästare och anlägger gräsmatta på planen ner mot sjön. Det blir så fint. Belönar honom med en egen konsert mellan kunderna. Pianomusik som stiger ut över Tjaktjaure. Mostly lovesongs♥. Till honom och till Sandviken.
Just hemkommen efter en lång och fantastiskt härlig fiskekväll med vännen Marietta. Vi är ungefär lika fiskegalna båda två och gav inte upp förrän det mörknade efter många timmar i båten. Fina fiskar fick vi, så i morgon blir det till att röka fisk. Längtar redan efter lunchen med mandelpotatis, rökt öring och gräddfil. Sådana här kvällar uppväger allt som kan vara trist och enahanda i livet. Kommer att somna ovaggad!!
En ljuvlig dag. Njuter av att ha fjällvärlden inpå mig. Nästan inne! Ikväll ska jag lura med gubben på fisketur!Ljuvligt!!
Kommer just in, lite småfrusen efter en underbar, stilla, men lite kylig fisketur ensam i båten efter en lång arbetsdag. Bara mitt spö och jag i denna vackra majestätiska miljö som alltid får mitt hjärta att skälva av lycka. Väl hemkommen med en fin öring gläder jag mig storligen åt att elda i kaminen bli sittandes i mitt vackra solskensrum medans skymningen faller och målar vattenspegeln som kolsvart sammet. En irish coffee tillsammans med vännen min som färdigställt de snygga garageportarna ikväll. Nöjda med dagen unnar vi oss en film och lite fridsamt slappande i soffhörnan.
.
Så här glad var jag den 11/8 2010. Sol, värme, fina fiskar och en massa framtidstro. Den 12/8 började vi vårt nya liv på allvar, det liv som vi lever ännu i denna dag. Ett liv fullt av glädje, arbete, slit och spännande människor. Den här kvällen är dock betydligt mer kylig än dessa augustidagar 2010.
