↧
Denna dagen ett liv
↧
Livets vackra hållplatser
Jag har tillfälligt lämnat vykortet och är på vift söderut. Lilla Vera döptes igår här i Hässelby. En fin och minnesvärd dag ligger bakom. Alla mina kära var på plats utom Bella m familj eftersom Ville oturligt drabbats av magsjuka. Roligt att träffa även Veras andra familj, mormor, morfar, kusiner moster & morbror m familjer. Nu sitter jag här i den ljumma skuggan och bara njuter. Nyss vinkade vi av Alex, och så Sandra m familj. Man får leva på glada minnen och spara känslan av mjuka barnakinder tills nästa gång vi ses. Idag blir det hemmadag och mys hos Daniel Britta o barnen. En liten date med syster Ellen kanske också hinns med.
↧
↧
Källan
Befinner mig på Källan i Åmliden. Kom igår och har ätit gott,knådats och legat i blöt efter alla konstens regler i denna fina miljö. Ska föreläsa för ett gäng från geriatriken i Skellefteå nu på förmiddagen, innan jag vänder hemåt och ett kort stopp hos mamma. Det har känts otroligt lyxigt med en minisemester och som avslutning nästan ett dygn på Spa. Satt igårkväll och filosoferade vid den fina utsikten och fann att det enda jag saknade var fiskvak på själva källan här utanför;)
↧
Frigjorda konstigheter
Så är jag hemma igen hos mina boys här i vykortet. Anlände igår kväll och den ene raringen var gladare än den andre. Fick bevittna ett femminuters ystert frispel med gläfsande glädjesprång och hopdragna trasmattor från den ene och ett mer innerligt men mer balanserad välkomnande av den andre. Ni får själv gissa vem som gjorde vad;) Det förkokta tevattnet hade just tagit slut så min hemkomst var efterlängtad.
En långdragen hemresa med stopp för spa och mammabesök gjorde (trots alla trevligheter) blåknut på tillvaron och jag vaknade i morse med en vidrig migrän som däckade mig halva dagen. Jag har teorier om dålig sittställning vid bilkörning eller också blev den grundliga ryggmassagen av min buckliga rygg, som tydligen var fullkomligt nedlusad med spänningsknutor (enligt vad massösen sa) för mycket för mig, och frigjorde en massa skit som mynnade ut i denna hemska huvudvärk. Min bröstrygg är idag öm som ett öppet sår och alldeles svullen. Massagen var underbar, säkerligen behövlig och hon visste definitivt vad hon gjorde, men jag kanske inte tålde att få säsongen(ernas) samtliga stressknutar uppknådade i ett enda nafs. Det känns som det frigjorde en massa inkapslade konstigheter i kroppen och nu är jag ganska spak och saltvattensstinn.
Hoppas snart att vara i högform igen för att orka med ripjägarsäsongen. Hoppas på ett par fridfulla mellandagar innan det brakar igång igen. Vill gärna få lite tid att smälta alla fina minnen från den gångna helgen och hinna gå igenom bilder och tankar. Tack och lov för bilder och texter som hjälper min trötta hjärna att komma ihåg ett och annat.
↧
Att bo centralt…
Att bo så här centralt som vi gör – nästa PÅ polcirkeln och kunna hoppa i snö nästan året om – såväl som få mumsa på dagsfärska räkor är inte dumt. Ikväll är det fredag för hela slanten. Solen skiner, räkorna ligger och har frossa i kylen och en alldeles ljummen nykomponerad historia kallad nektariner med kokoskolatäcke väntar på att bli slukad. Önskar er alla en fin helg. Här är det strålande sol och energin börjar nu återvända lagom tills dess att ripjägarna anländer.
↧
↧
Glada miner och sura strömmingar
Vackert höstväder här i vykortet idag. Jag har ”inre tjänst” som oftast, och håller stämningen uppe i butiken. R fortsätter och planerar här utanför. Det blir så fint. Garagedörrarna är nu målade i alldeles perfekt färg. Jag efterlyste tips på ”ljussvart” färg och fick en fullträff genom stilsäkre Rolf. ja, jag sköt honom inte om ni tror det. men gick på hans förslag. Nu har vi bara lite bryderi med ”inramningen där vi inte har mognat färdigt i beslutet ännu.
Jag börjar återhämta mig efter knådningen som satte hela mig ur spel i några dagar. Nu är jag snart mig själv igen och börjar få lite energi tillbaka. Ikväll blir det surströmming tillsammans med Sandvikenvänner. Smaskens sa Bill! Grejhojta sa Bull!!
↧
Förmiddag mellan fjällen
Har idag varit på en 4-timmars fjälltur med Leo, min vän AnnKristin och hennes hundar Nora och Thea. Känner mig alldeles euforisk över att gammkroppen klarade att vandra brant och oländigt i flera timmar. Solsken och vackra vyer vartän vi såg. Hundarna hittade ripa och flög fram över fjället. En riktig höjdardag som jag snart vill uppleva igen.
↧
Den lilla feta duvan
Plötsligt – som från ingenstans dök den upp. En Ljust grå och vit ringmärkt duva. En riktig fetknopp som uppehåller sig kring gården i dessa dagar. När tillfälliga besökare från djurriket dyker upp som från ingenstans, så undrar man alltid varifrån de kommer och vart de är på väg.
↧
Om att ha pejl…..
Dammsuger runt hundpejlskartongen som ännu efter ett år är ouppackad. Reflekterar lite över att det är hög tid att lära sig hur den fungerar innan jag drar till skogs med den ena eller kanske båda mina lurviga gossar. Smart uppfinnig, jag kanske rent av borde använda den på mig själv?
Klok människa – den där demenssjuksköterskan som ställde frågan om möjligheten till GPS- märkning för demenssjuka. Åter igen går jag till mig själv och noterar i ”Levnadsberättelsen” som kommer att bli en underlättande bruksanvisning för mina nära och kära ifall jag en dag blir drabbad av demenssjukdom eller annan sjukdom som berövar mig förmågan att tala och förmedla mina känslor och önskningar. För mig – som redan i det friska livet har aningen svårt att orientera mig, är det en självklarhet att jag vill få chans att bära en Gps när den dagen kommer då jag börjar tappa orienteringen i tid och rum. Jag vill hemskt gärna att mina barn slipper att sitta i andra änden av landet och få besked att mamma är försvunnen. Blotta tanken att kanske nattetid irra omkring oklädd och vilsen utan att veta var man befinner sig, fyller mig med fasa. Vetskapen att någon hittar mig snabbt och tar hand om mig känns trygg och säker. I det läget är jag troligen inte betjänt av att få vara ”hemlig” och har knappast några ljusskygga affärer för mig som kräver sekretess.
Oavsett om jag gått vilse, eller om jag blivit liggande i badrummet med bruten lårbenshals så skulle jag uppskatta den tryggheten att snabbt bli hittad och få hjälp. Äldre sjuka har inte samma skyddsnät som våra barn som får ständig tillsyn av sina föräldrar, barnomsorg och skola. I min levnadsberättelse kommer att stå: Jag är positivt inställd till tekniska hjälpmedel som underlättar för mig, mina anhöriga samt för den eventuella personal som hjälper mig i situationer då jag hamnar i fara. Även om jag i skymningen, mot förmodan, skulle välja att promenixa bort mot en självvald ättestupa och kliva över kanten, så skulle det ändå vara skönt för mina nära att snabbt hitta mig. I värdighetens namn. För hur värdigt är det att irra vilse nedkissad och hjälplös i timmar innan man blir hittad och hämtad i polisbil?
↧
↧
Ovan där
En underbar dag på fjället var precis vad vi behövde. Gubbe hund och matsäck är allt man behöver för att må gott en sådan här fin höstdag.
↧
Solbritts vänner
Kerstin Wänman gjorde bilden av Solbritt så här fin
Vi fortsätter att för tredje året tillsammans med våra gäster och en del kunder skänka alla pantburkar och flaskor till SK-Aid genom Kjell och Solbritt Holmbom i Muskus. Lilla SolBritt i Kenya får vara vår symbol för deras fantastiska hjälparbete där varenda krona går fram. Gilla gärna deras facebooksida https://www.facebook.com/pages/SK-Aid/381775551893969?ref=hl och läs mer om deras hjälparbete. Du kanske också vill bidra på något sätt? Vi är stolta och glada över att få vara med på ett hörn.
↧
Upp över öronen
I måndags var det så äntligen dags att genomföra vår minisemester – min förskottspresent till R. Helikopter var beställd till 9.30 och vi skulle få nästan 30 timmars ledighet tillsammans på fjället. Utan mobiltäckning. Så underbart – och som vi hade glatt oss. En tung och ihållande dimma infann sig på måndagsmorgonen och vi fick återvända från Vuoggatjålme tillbaka hem med oförrättat ärende. Inte förrän vid tretiden lättade det såpass att vi kunde komma oss iväg. Då var ju dagen nästan slut men vi for iallafall på vinst och förlust. Vem vet nästa gång det hade varit möjligt att göra en sådan här sak. När vi hade blivit avlämnade vid Guijaurestugan och ljudet från helikoptern försvann i fjärran – infann sig lugnet. Husse och hund begav sig genast ut på ripjakt och jag for ut med båten. God mat, sprakande eld och en bedövande vacker miljö gör gott för vilken människa som helst. Vi vaknade till ett underbart väder och hann vandra fiska och jaga. En hel del ripa fick de se, men det blev ingen träff denna gång. Väl hemma igen igår eftermiddag så kände vi oss uppfyllda och avstressade. Precis som syftet var.
↧
My handyman
Idag fyller vännen min 65 år. Det är obegripligt och känns mer som om det vore tvärtom – jag 65 och han 54. Om man ska gå efter steglängden i alla fall…. Det har varit en solig och fin födelsedag för jubilaren och tårtorna har stått som spön i backen. Efter lunch hängde han av sig födelsedagskjortan och hoppade i mekaroverallen. Då var det färdigmaskat för idag. I kylen ligger en smaskig renfilé och mojar till sig. Den är inbjuden som ”huvudperson” till dagens middag, men egentligen skulle vi behöva äta tårta dagen lång!! Trevlig post och hälsningar från familj, vänner och bekanta värmer i hjärterötterna på oss båda. Själv kan jag inte låta bli att fundera över hur den där dagen för 65 år sedan förlöpte då en liten lintott kom till världen. Jag minns iallafall hur jag – som egentligen inte tror på horoskop alls – satt och kollade upp om jag som kräfta och han som jungfru (fniss) skulle funka ihop, om det alls var lönt att nappa på den här enträgna mannens kaffeinviter. Det kunde gå riktigt på tok, eller så funka rätt bra enligt stjärnorna.
↧
↧
Tung andhämtning
Fick bevittna ännu ett i mängden av alla fantastiska naturscenarier som utspelar sig här omkring denna lördagsmorgon på hundpromenaden. En havsörns lek med en liten ynklig sjöfågel som dök och dök för sitt liv medans denne gigant cirkulerade ovanför länge och gjorde flera utfall. Till sist blev ”andhämtningen” för tung och han vilade sig i form på sandbanken. Se hur stor han är jämfört med de feta kråkorna intill
↧
Inlandspygme i repris
Precis som jag skrev för nästan exakt två år sedan så är fortfarande min ringa längd en källa till frustration – utom när jag ramlar förstås. Då har man praktiskt nära till backen. Men för en inlandspygme av blandras som undertecknad, uppstår nu och då en del praktiska problem. ( Jag har hört säjas att det finns 6 folkslag i mitt blod, fast ej fått svart på vitt angående detta.) Problemet för dagen är min ”underlängd”. På grund av den uppstår ständigt problemet att jag inte når ner till golvet med fötterna vid sittande. Förutom att det ger fysiska besvär som myrkrypningar och irritation i underbenen åstadkommer det även ett visst avkall på min pondus och trovärdighet. Vem repekterar ett litet fruntimmer som sitter och dinglar med benen?? Det kan ingen knytblus eller axelvadd kompensera. Nej, det är bara att inse att det är jag och en viss herr Marjasin i mitt lag. Kanske dags att anlägga en liknande mustasch och se om det ger effekt. Idag sitter jag med mina tjocksocksprydda fötter på en skrivarkartong pysslar med fakturor och kvitton och morrar över mina stickande fötter. Ska man verkligen behöva kliva i platåskorna igen?? Njasi. Har nog trippat omkring i högklackat halva mitt liv och tänkte inte behöva hamna i den kvinnofällan igen mer än möjligen vid enstaka högtidliga tillfällen. Å andra sidan får man väl vara tacksam så länge man når ner till golvet när man står 
Hur gör ni andra kortisar? Har du något bra tips? (förutom att köpa lekstugumöbler)
↧
Östavere
↧
Första isen
Hösten accelererar med stormfart. Plötsligt börjar det kännas ganska nära till det rysligt spännande första isen-fisket. Känslan när det knakar sådär spännande och man faktiskt kan se fisken genom isen om man har tur. Alla årstider har sin tjusning!
↧
↧
Rannsakan
Ute blåser grå och vassa höstvindar. Inne är det milt och varmt. Endast suset från butikskylarna hörs där jag sitter vid bordet i solskensrummet och jobbar, men ändå är mina fingertoppar kalla och tankarna känns lite oroliga och flyktiga. Hösten är en fin tid, men den gör något med människan. Den gör något med mig – iallafall. I de tysta pauserna i veckans arbetsdagar så kommer tankarna. Jag tror att det är årstiden, att det är tystnaden som släpper fram dem ur sommarförvaringens färgglada boxar. Att det är sommarens slut, höstfärgerna, den annalkande vintern som minner om livet det förgängliga. De virvlar likt höstlöv omkring inuti mig, lite vilsna liksom på flykt. Det är tid för eftertanke, för begrundan, och ju äldre jag blir desto mer finns det att rannsaka. Det kan vara smärtsamt att våga se sig på nära håll i livets spegel, möta sin egen blick och ställa sig de viktiga frågorna. Att orka plocka upp och skärskåda sina livsbeslut, tillkortakommanden och valda vägskäl.
Varför alls gräva i det gamla? Är det nödvändigt att rota i det redan gjorda, att klösa på läkande sår och åsamka sig själv obehag? Jag vet inte. men jag har märkt att ju längre livet fortskrider, desto mer vill jag faktiskt se mig ärligt i spegeln och försöka bli en bättre människa. Ska man älska sig själv förbehållslöst för den man är, acceptera sina fel och brister och gilla läget, eller ska man försöka tampas med sina troll och förändra sig på gamla dar? Var får man isåfall kraften ifrån? Hur tänker du?
↧
Universal plånboksinlägg
Oumbärlig uppslagsbok för envar.
Så står det i den bruna lilla tunna tummade bok som jag hittade hos mamma. Faster Ebba – min farfars syster – Lyckselestintan allmänt kallad, hade haft den i sin ägo. Hon var lärarinna, original och dynamisk kvinna på sin tid. En stor personlighet som jag gärna hade velat träffa nu. När jag bläddrar i det lilla tummade häftet hittar jag mer kunskap än vad som någonsin kommer att rymmas i mitt lilla (ganska stora) huvud.
Följande rubriker finns alltså i ett plånboksinlägg över det mest nödvändiga att veta år 1921.
Innehåll:
Flaggkarta
Landskapsvapen
Stadsvapen
Internationella signalflaggor
Sjömärken
Ångbåtssignaler
Meterologiska tecken
Matematiska tecken
Utdrag ur styrnings och seglingsregler
Några sjötermer
Den nutida sjökrigsmaterielen
Järnvägs-underrättelser
Telegraf-underrättelser
Post-underrättelser
Trafikregler
Fotbollsspelets regler
Igenkänningstecken för automobiler
Tio hälsovårdsregler
Parad och Salut-dagar
Nationella högtidsdagar
Folksånger
Musikaliska konstord
Märkliga årtal
Fakta om Nobelstiftelsen
Dygnets timmar
Solen, Månen och himlakropparna
Tyska skrivalfabetet
Telegrafalfabetet – Morse
Romerska siffror
Arabiska siffror
Stenografialfabetet
Stenografi
Hebreiska alfabetet
Grekiska alfabetet
Germanska runraden
Ryska alfabetet
Nordiska runraden
Brailles alfabet för blinda
De dövstummas handalfabet
Mått och vikt
Stycktalsräkning
Distansmått
Mått i Danmark, England och Ryssland
Guld och silverstämplarna
All världens mynt
Tillåten belastning med 5-faldig säkerhet för:
Hamplina
Stålwire
Kätting.
Några ämnens specifika vikter
Köldblandningar
Isens bärkraft
Termometrarna
Kokpunkter
Smältpunkter
Hastighetstabell
Optisk ljusstyrka hos olika ljuskällor
De viktigaste enkla ämnenas kemiska tecken, atomvikt,
- upptäckare och upptäcktsår
De elektriska enheterna
Olika slags hästkrafter
De europeiska järnvägarnas spårvidder
Några av våra vanligaste villebråds spår
Jakt-tabell
Fiske-tabell
Olika länders/huvudstäders innevånareantal
Innevånareantalet i Sveriges städer (1921 Umeå 6976)
Jordens största städer
Världsdelar och världshav
Några av de högsta bergstopparna
Några av jordens största öar
Jordens längsta floder
Några av jordens största insjöar
Mitt bibliotek – plats för egna anteckningar om köpta/lästa/ lånade/utlånade böcker
Dagar som särskilt skola ihågkommas under året
Adresser att ihågkomma
Svenska regenters namnteckningar och valspråk från Gustaf 1 till nuvarande tid (1921)
Kalender för 1000 år 1500 -2500
Semaforering
De olika byggnadsstilarna
Gradbeteckningar för armén
Svenska utmärkelsetecken
Beteckningar för marinen
Sveriges förnämsta ätliga svampar
Namn och adress
Nr å min velociped
Nr å mina handskar
Nr å mina kragar
Nr å mina galoscher
Nr å min rakkopp
Nr å mina glasögon
Nr å mina lottsedlar
Vikttabell
Länsbokstäver
↧
Soppminnen
Det är höst i detta mitt barndomsminne. Slakten är klar och spisen går het på alla fyra plattorna – i dagarna tre. Förutom pölsan – den lena och underbara, puttrar på storplattan intill den gigantiska kitteln med mustig köttsoppa. Däri trängs märgbenen och klimpen tillsammans med rovor, morötter, mangold, lök och mandelpotatis från trädgårdslandet bakom garaget. På ytan dansar de blanka flottringarna i olika storlekar. Jag får äran att skumma buljongen.
Min lilla högerarm är trött efter köttkvarnsvevningen /stoppandet i assistentkvarnen. Ur de små hålen kryllar meter efter meter av röd lysande fin färs, ibland lite spräcklig av fett och när det kör ihop sig stoppar man i en husmans för att rensa rören. Köttstycken läggs i påsar för infrysning. Jag ser min syster Sonias vackra handstil på ett köttpaket märkt ”Farfars fransyska” och hör våra muntra skratt när vi inser det tvetydiga i formuleringen.
Man tänker knappt längre på att köttet nyss var en levande oxe i ladugården eller en älg i skogens bryn. Lantlivets naturliga cykel är sådan till sin natur. Höstannan är en sensuell historia. Känslan av den lena lite slippriga och mjuka levern som skall paketeras, eller att stoppa ned båda händerna i den mörkröda ljumma rödbetsgrytan och skala betorna med händerna. Riktigt gishigt och härligt.
Runt bordet samlas hela familjen. Vi är många. Farfar och farmor är med. Mamma är på benen mest hela tiden – ständigt serverande. Hon har sitt vitröda förkläde med svarta ränder och en liten rundad volangkant runt. Hennes midjelånga svarta hår sitter som vanligt i en flätad knut i nacken. Det ångar från spisen och luktar gemenskap.
Då upplevde jag henne som ganska gammal. Jag inser nu att hon bör ha varit ca 45 år vid tiden för detta minne. Min lilla starka mamma. Ingen diskmaskin och alla dessa hungriga munnar att mätta, och med svärmor och svärfar i huset bredvid att serva. Vad duktig du var som orkade, fast jag vet att du hade inte något val – det var bara att ro båten iland.
Jag minns ljudet av de knackande märgbenen mot vår barndoms porslin. Känslan av att fiskande stoppa in den opropertionerligt stora bordskniven i benet och triumfen i nappet – när märgen dansade ut på tallriken. Klimpen den ljuva och spänstiga. Knäckebröd med smör, hemmjölk och så de slurpande ljuden när alla gick in för ätandet med liv och lust. Gemenskapen, tryggheten och värmen i min barndomskök. Det tillfredsställande resultatet av det gemensamma arbetet med höstslakten. Och bakom allt – pappa, och lilla mor Marianne.
Min egen köttsoppa kan aldrig toppa denna, men med minnenas kryddburk till hands kan man nog till och med koka en god soppa på en näve spik och en smula kärlek.
↧