Ut med den röda mattan på altanen och piska vinterdammet ur den. In med den gröna sköna som ger lite försmak av påsk, som matchar solskenet och ger en härligt vårig känsla.

Minns med  en lätt ångestfylld känsla barndomens lilla grå tummade skrift med svarta moln mot en grå himmel, bombplan vid horisonten och en gasmasksprydd person på omslaget: Om kriget kommer….

Den skriften bidrog starkt till min barndoms fasa för kriget. Pedagogiska vuxna i bekantskapskretsen kunde kläcka ur sig saker som: Hördudu Alvar – vad tror du om världsläget?

I kapellet var ständigt ämnen som ”den yttersta tiden och den yttersta domen på tapeten.  Man hörde prat om ”ryssen” och om Tjeckoslovakien och jag minns hur jag den dagen var hos en kompis när kriget i Tjeckoslovakien var ett faktum. Vi hörde nyheterna från den lilla transistorradion som stod på köksbänken, och jag minns hur jag cyklade hem fort fort, ramlade och skrubbade upp mina knän. Jag var helt beredd på att fly.

Under sängen hade jag ett tag en packad påse ifall vi skulle bli flyktingar. Rädslan hade triggats igång efter att jag hade läst en romantiserad men hemsk bok som hette Flyktingflickan. Och varje gång viggenplanen lyfte från Gunnarns militärflygplats och drog in över grantopparna i Vindelgransele och sprängde ljudvallen så nästan stannade hjärtat i bröstet på mig. Min fantasifyllda värld var inte så stor. Tjeckoslovakien eller Gunnarn – båda tycktes lika nära eller avlägsna. Källargubben, Ryssen eller Jesu återkomst – alla tycktes de lika skrämmande för en flicka med livlig fantasi.

Men tänk – I vårt land, redan idag – men framför allt i framtiden, så kommer vi att möta människor inom vård, skola och äldreomsorg, med faktiska och reella upplevelser och minnen av krig, våld, naturkatastrofer och tortyr. Hur ska vi veta vad människor har i sin livsryggsäck, och hur ska vi kunna vara professionella och ge dem ett läkande bemötande. Det blir en stor utmaning.

För några dagar sedan kom dom – snösparvarna. Ett säkert vårtecken och man kan inte missa deras ystra läten och svirrande flockar som far kring huset. Vackra är dom också. Så roligt att få uppleva dem än en gång. Deras gulliga uppsyn är visst aningen förrädisk. De är ena riktiga stridisar har jag fått veta av en av våra fågelintresserade gäster.

Delar med mig av några vardagsbilder de närmaste dagarna. Här kommer nr 1. Mitt ”kontor” . Bilden väcker hos mig en mix av längtan och tacksamhet.

Skymningen har fallit över vykortet. En lång och riktigt tuff arbetshelg är till ända och vi leker fredagskväll som vanligt om söndagskvällen. En lyxig räkmacka och lite välförtjänt soffmys står på programmet. Livet är gott.

Jag blev lite smånervös i helgen när det i samband med stugstädning plötsligt sa ”knipp” inne i min högra armbåge. Först kändes det ingenting, men bara efter några minuter kom ”tandvärkssmärtan” och armbågen smärtade ordentligt. Särskilt när jag hände armen rakt ned och när jag gjorde vridmoment (som att vrida ur skurmoppen) och när jag satte armbågen på bordet. En sömnlös smärtsam natt och tre halvhandikappade dagar senare verkar det ha gett med sig. Lättnaden är otrolig. Det hade rent ut sagt varit katastrof om någon av oss blivit opasslig nu de kommande veckorna då arbetsbelastningen kommer att vara som störst under hela året. Nu är det bara att hålla sig på benen fram till slutet av maj då vi kan pusta ut. Håll tummar och armbågar för oss att vi får vara friska och orka hålla ångan opp

Erik och Rosita på på fjälltur

Idag har vi vinkat av Erik och Rosita som varit här drygt en vecka. Morgonkaffe och semlor innan avfärd och en stunds småprat i solskensrummet och lite sammanfattning av veckan som gått. Fisket har gått sisådär, men de har ändå fått mer fisk än många andra. Fjällvädret har varit helt ok och de har fått några fina dagar och sett kalfjället i vacker vinterskrud. Tack för den goda middagen som ni bjöd på i stugan. Kör nu försiktigt och välkomna åter! Här nedan ett par av Rositas fina bilder från veckan som gått.

Ikväll kan vi somna gott efter en trevlig kväll med födelsedagskalas för ännu en av Sandvikens många ”29-åringar”. Roligt!

05.30 bar det av ut på den tysta sjön. En vacker dag har börjat. Att ställa klockan så tidigt är min enda chans att få ett par timmars fritid nu och då. Idag hade fisken sovmorgon – ända till en kvart innan hemfärd. 4 fina feta fick följa mig hem, och Robbans lunch är rädddad. Från detta rena fina vita krispiga landskap och ett fint skitfiske, landade jag hemma – rakt i slamtömningen – som inte är världens kuligaste grej. Men alldeles nödvändig förstås inför anstormningen av folk nu till påsken. Många tror dessutom – felaktigt nog – att vi är en vägtoalett och förstår inte att vi är en privat tomt m camping.

I morse  toppades nog alla idiotiska incidenter av en tyskregistrerad minibuss som körde ner på planen där våra årsgäster står. Föraren kliver ur och ställer sig helt fräckt och pissar mot vår sopcontainer. Robban gick dit och frågade vad i helskotta han höll på med. Hans referat från händelsen var oslagbart. Särskilt när han bad om tyskens hemadress så han kunde komma och återgälda pissandet hemma på hans gård. Man har en hel vildmark tiotals mil av ödsliga vägsräckor med parkeringsplatser där man kan lätta på blåsan. Men på den enda privata gården på miltals håll  väljer man att stanna och pissa på egendom.  Våra grannar i polcirkeln har haft stora problem när busslaster med folk kliver in på privata gårdar och sätter sig var som helst och uträttar sina behov. Måttligt kul att rensa upp efter dessa. Nåväl. Nu är det nog med skitsnack för idag. Önskar er alla en fin vårdag.

En bloggtradition under mina år här på bloggen har blivit att dela med mig av mina barndomsminnen från påsktiden. Igår hann jag inte lägga in något så här kommer ett gammalt långfredagsminne – en dag försenat. Glad Påsk på er alla!

Påsken var efterlängtad – då kom syskonen hem – eller åtminstone några av dem. Att få träffas, äta gott och umgås var något att se fram emot. På Långfredagen var det alltid stor ungdomsdag på Forum i Malå och jag iakttog längtansfullt mina äldre syskons förberedelser inför den stora dagen. Själv fick jag vackert stanna hemma i något år till.

Det satt diverse hattar mössor och baskrar uppträdda på kaffeburkar för att få rätt form, medan systrarna gjorde sig i ordning. Slicka på långfingret och ordna ögonbrynen samt möjligen en dutt Nivea på läpparna var skönhetstricken som gällde. Tuperingskammen var tydligen rumsren – fanns inte med i syndakatalogen. Den användes flitigt och svinryggarna överträffade varandra i storlek och omfång, om man nu inte föredrog svansar eller flätor enligt pingstvänsmodet på den tiden.

Här hade killarnas frisyrer börjat dra iväg en aning och det var modernt med lite längre hår. Min skönlockige bror hade dock blivit i skönlockigaste laget och kommenderades iväg till Lundgren – byfrisören inför Långfredagens event. För en enhetlig taxa på 2 kr tog Lundgren rubbet – lika för alla. Aldrig ska jag väl glömma brorsans olyckliga uppsyn – för att inte säja förtvivlan när han efter hemkomst tittade sig i hallspegeln som grymt avslöjade hans näst intill skalade skult. Stackars storebror!

Själv fick jag vackert stanna hemma i den dystra långfredagsstämningen. Vilken kontrast till deras uppsluppna avfärd! Inte förrän sent på kvällen kom de hem, och hade då ibland bjudit med ungdomar från någon annan by – företrädesvis några snyggingar från Sorsele- hem på the och smörgås. Pappa satt glad i hågen uppe och ”övervakade” samkvämet. Det var ett hårt arbete att ha fem fina döttrar och en stilig son…..

Del. 2
På påsklördagens morgon var det dags för den årliga fiskeutflykten då hela familjen munderade sig i diverse mystiska vinterkläder, virkade mössor, anorakar och elastabyxor. Skidor, pjäxor, filtar och något renskinn lastades in baktill i Volvoduetten. Mamma hade gjort matsäck till alla oss hungriga vargar och en uppsluppen stämning rådde i det klädkaos vi lämnade hemma.

Varje år hade församlingen kallat dit en gästpredikant för de påskmöten som ju var obligatoriska. Gärna någon som både sjöng och predikade. Detta år var det en alldeles speciell person inbjuden – Alfie Cummings – en jättelång jättestor afrikan som bodde hemma hos oss. (Vart sov vi alla egentligen??)

Naturligtvis skulle även han med på fiskeutflykten, men för denne jätte (med hedmanska mått mätt) fanns inget som passade i kläd,skid eller pjäxväg. Pappa fann dock på råd och lånade en mundering av handlaren Domeij som var en reslig man, och så bar det iväg över broarna upp på sörsia och vidare förbi Bjurås.

På Öresundssjöns is skidade vi ut och jag minns hur jag hade en stor bubbla luft av återhållet skratt i halsen, när vi spänt iakttog Alfies första skidtur. Han had vissa problem att hålla sej upprätt, men fattade snabbt galoppen och hittade rytmen i åkandet. Min blivande storasysterAnn-Maris fästman Lennart hade kameran med. Tack Lennart för att du dokumenterade den tiden så fint med din kamera och därmed bättre gav oss chans att minnas vår barndom.

På de svartvita bilderna ser man att vi fick fisk – så även Alfie. Solen sken över den gnistrande isen. Chokladen smakade underbart och gladare än solen sken vår pappa Alvar denna dag – som alltid på påsklördagen när han fick dela sitt stora fiskeintresse med hela sin pratglada unghop. Hur han borrade hål efter hål åt oss alla, rekommenderade blänken och maskade med röda spralliga maskar sprungna ur den Vindelgranska myllan.

Förärade den tappre ett par sprillans nya Nokia storstövlar lagom till påsk. Sedan jag råkade skära sönder mina egna skoterskor med isborren fick jag lov att plocka fram mina Nokiastövlar ur gömmorna igen. De kan inte hyllas nog!

O du Nokia vinterstövlar!

Du varma vattentäta skodon

Du som räddar min dag och  värnar min fot från köld och fördärv

Som räddar mitt humör och tryggt låter mig färdas

genom ovarnevatten, sursnö och vattenhål.

Du som förlänger min ork, mitt tålamod

och gör mig härdig tålig varm och torr -

genom såväl svinkall och bister vinterdag

som genom solig och våryster smältvattensdag

Du tar mig genom sommarvåta myrland, moras och morän.

Jag hyllar tacksamt mina kära 36:or och smeker kärvänligt

era svarta höga skaft och ställer er varsamt i farstun

tillsammans med ett par andra likadana trotjänare i storlek 43

i väntan på nästa fantastiska fjälläventyr.

I år 2014 så har inte tiden och inspirationen funnits för ännu ett vårtal. Men fjolårets vårtal och valborgsbild är i högsta grad aktuella ännu. Så jag bjuder på det igen. Önskar er alla en riktigt härlig Valborgsmässoafton och 1:a maj.

Kära Sandvikare!

Det är Valborgsmässoafton – igen! 365 dagar sedan senast vi samlades här. Vart tar tiden vägen egentligen? När jag var ung – mycket yngre än idag, tycktes tiden vara oändlig. Det var en hel evighet till sommarlovet och en eon av tid fram till jul. Man längtade – ständigt, man suckade, suktade och trånade. Denna ständiga längtan….

Men med åldern tycks perspektivet förändras. – Nyss var det ju jul! Och vart har egentligen den här vintern tagit vägen egentligen. V 13 14 15 16 17 och nu v 18…..Redan!

Snart är sommaren här. Sommarlovet, semestern. Sommaren med sina ljuvligheter. Andrummet som vi alla behöver för att tanka kroppar och själar med solljus, värme och vila. Ni packar ihop vintersakerna och vänder hemåt för andra härligheter – som sandstränder, sommarstugor, myggjagare och strandmadrasser.

Idag är det 51 dagar kvar till midsommarsolståndet. 51 dagar av gnistrande ljus. Av ljusnande framtid – tills det vänder igen. 51 dagar på andra sidan midsommar hamnar vi på 11 augusti och sommarlovet och semestern  är redan förbi, dagarna blir kortare och kvällarna mörknar igen.

Vi människor, vi som alltid har en tendens att  längta framåt. Att leva i framtiden. Vi pratar om – till sommaren, till semestern, nästa år, nästa vår… Men alltför sällan stannar vi upp och stannar till för en sekund i nuet. Njuter av stunden. Njuter av den här huggperioden, den här solgropen, den här kaffetåren eller utomhuslunchen. Din varma hand i min där på renskinnet. Av att vi faktiskt lever och har varandra – här och nu. Framtiden vet vi ingenting om.

Idag fick jag det bästa exemplet på konsten att njuta stunden här och nu. En av våra gäster gav mig sin ögonblicksbild av deras oxfile avnjuten på fjället i solen, i varandras sällskap, en underbar aprildag i Arjeplogs generösa fjällvärld.

Kära Sandvikare! Härdiga friluftsmänniskor. Med bruna näsor och fingrar och vita halsar och handleder. Ni som har fjällvärldens diamanter i era minnen och GPS:er

Lev för stunden Lev  i nuet. Spara minnena i hjärtats sammetsask bland de andra guldstunderna. Nuet är allt vi har.

Ikväll tänder vi en eld. För våren och för livet som kommer igen. Låt oss vara glada!

Färdig! Eller rättare sagt: Alldeles färdig, men ändå med massor ogjort som får vänta ett slag medans vi laddar ny energi. Känner mig som nyförlöst – matt skakis, lycklig, trött, tom, uppfylld – allt på samma gång efter en intensiv och lång  högsäsong som kulminerade i vårt senaste spännande äventyr. Ett filmteam från SVT Malmö har varit på besök och spelat in avsnitt av ”Fiska med Anders” just här i vårt vackra vykort. Ett par barn från trakten var huvudpersoner tillsammans med Anders ”Ankan” Johansson. Något oförhappandes och mycket otippat blev jag plötsligt utnämnd till ”fiskeexpert” och hamnade framför kameran lite nu och då. Jag som trodde att jag bara skulle vara ”marktjänstexpert”. Vädret var vackert. Vykortet visade sig från sin soligaste vackra sida, allt klaffade, och till och med rödingen bjöd på show. Vi känner oss nöjda och tvgrabbarna som tog sikte på södern igen och återvände till Malmö i morse verkade nöjda även de. Så kul att få sätta Sandvikens Fjällgård på kartan så fler får upp ögonen för hur fint det är här – oavsett årstid.

Nu vinkar vi av vintergästerna och samtidigt får vi se /hoppas vi få se gamla och nya gäster från djurriket. En härlig tid ligger framför och vi är ganska slitna efter lång säsong och behöver lite frid och ro för att hämta nya krafter. Kikaren och kameran kommer att ligga nära till hands det kan jag lova. Idag skiner solen, fåglarna kvittrar och vi känner att en ny årstid är på ingående. Välkommen säjer vi.

Det är måndag i vykortet. Högsäsongen avslutades den gångna helgen. Ett stort projekt i veckan och några strögäster  den kommande veckan. Annars är det tid för återhämtning, naturspaning och utomhusjobb. Mycket skall lagas, fixas, målas och snyggas till på broar, stugor och tomt. Det är sådana här veckor man skulle ha haft sig en pigg rask och händig fastighetsskötare som vill förena nytta med nöje och se naturen vakna ur sin vintersömn

Det är också tid för summering av hur det gått den här säsongen. Vad har vi lärt oss och i vilken riktning ser vi att vi vill gå när det gäller verksamheten. Just nu känns det som om lugn och fridfullhet är det som vi vill ha och eftersträva här.

Idag går givetvis tankarna till min kära lilla mamma Marianne i min barndomsby Vindelgransele. Jag vill önska henne de vackraste blommor på Mors Dag. Jag delar ett inlägg som jag skrev för några år sedan. Det är lika aktuellt idag. Grattis lilla mamma!

Mamma är en ovanligt stark, vacker och klok liten 91-åring, med en okuvlig spirit och med alla sina sinnen i behåll även om orken kanske börjar tryta. Hennes liv har varit fyllt av möda, människor, matlagning och möten, av oändlig omsorg om andra. Om jag blundar kan jag lätt se henne framför mig idag, i min barndoms kök, stående vid spisen och vispandes sin dagliga kornmjölsgröt.

Som bondmora, fiskarhustru, sexbarnsmamma och mormor/farmor till 22 barnbarn, mormorsmor till snart lika många barnbarnsbarn, förstår man att vi är många som burits av hennes omtankar och förböner under årens lopp.

Plötsligt minns jag – min barndoms Mors dag – morsdagsmorgonen! En barndomstradition som jag försökt föra vidare, till mina egna barn, att just Morsdagsmorgonen, med handskrivna kort och kaffe på säng, ännu idag kan vara en så fin och viktig sak för en Mamma. Det är tanken det handlar om – och en änu viktigare sak – att faktiskt sätta en tanke i verket!

Mors dag. Redan i skolan veckorna innan, så fick vi börja med temat ”Mor”. Vi fick sjunga sånger om mor: Violer till Mor, eller  Mor lilla Mor – vem är väl som du…

I läseboken inpräntades att Mor är rar och 60-talets allmänna bild av modern var den tröstande, vårdande, moderliga och hemmets härskarinna stod på parad i sitt kök, ödmjukt leende i sitt förkläde. Så var det då…..
På teckningslektionen fick vi alla göra Morsdagskort och träna oss i att göra ett personligt utformat kort. I en pärm har mamma sparat en hel del av dessa Morsdagskort som vi 6 barn gjort årligen under skoltiden.

På Morsdags morgon, smög vi som barn ut, ned till bäcken för att försöka vika undan det vissnade fjolårsgräset i hopp om att finna små blå violer – till Mor.

En tårta, något litet paket en kaffebricka, och så gick vi i samlad tropp upp till mammas och pappas sovrum, sjöng och kurade ihop oss i fotändan i dubbelsängen där vi drack saft och fikade tillsammans. Jag minns att mamma hade mörkt midjelångt hår i en blank fläta som hon dagtid satte upp i en hårknut. Vi hade den sötaste av mammor!

Vår kära starka lilla mamma. Ibland undrar jag om du föddes med den personlighet vi lärt känna - strävsam, idog, trofast, ständigt på språng och alltid med någon annans ve eller väl i tanken, eller om det slitsamma livet präglat dig så?

Ditt motto: Plikten först och nöjet sedan, har du verkligen levt upp till, och ibland så funderar jag över var gränsen mellan dessa två områden, går för dig. ”Arbetsglädje” pratar du ofta om, och vi har lärt känna dig som en person som älskar att vara verksam, men ibland undrar jag hur ditt liv skulle ha sett ut om ekonomi och livssituation hade tillåtit mera egentid och utrymme för dig själv som person och kvinna, och gett möjlighet att förverkliga din egna längtans tankar och visioner. Jag gläds åt att du, trots dina fyllda 91 år, aldrig slutar upp att utveckla dig och över din förmåga att fortsätta ditt skapande.

Jag ser att det även finns andra sidor hos dig. Din kreativa och konstnärliga förmåga att skapa små speciella miljöer och smakfulla oaser kring ditt hem – alla träformationer, vackra stenar, blommor och utvalda föremål som du samlat genom åren.

Den prydligt uppmärkta stensamlingen från världens alla hörn, som nära och kära burit med sig. Där finns stenar från resor som Mamma själv, vi barn och gamla och nya vänner gjort. Samlingen med ströare är unik i sin storlek och sitt slag men det jag framför allt tänker på, är hyllan du fyllt med årliga urklippsalbum från slutet av 60-talet ända fram tills idag.

Vk, Dagen, Hemmets vän, Land, Ica-kuriren och Svenska journalen, är några av de tidningar vi växt upp med och som du samlat dina urklipp från. Födda, döda, artiklar om nära och kära, bekanta, obekanta, kändisar, kungligheter, intressanta personer, lokala eller världsomspännande urklipp.

Sorgliga, djupa, underfundiga och roliga klipp är blandade på ett sätt som gör materielet till ett värdefullt Västerbottensdokument. Ordspråk och kluriga serierutor ur Staffans Stollar samsas där med dikter ur Lyckselebladet som lokala poeter och tänkare diktat. Andligt och värdsligt om vartannat. Ett utmärkt tidsdokument och ett ovärderligt stöd för minnet hos alla oss barn.Vilken skatt till eftervärlden!

91 år har gått. Dina värkande, arbetsmärkta men vackra händers ständiga gärningar – en förlängning av ditt varma hjärtas tankar – fortsätter fast tiden gått. En ny vår, en ny våranna, en ny sådd påbörjas. I ditt kök står en korg full med tjocksockar, omsorgsfullt stickade, och pressade i väntan på nya små världsmedborgares fötter. På lillsoffan ligger några av dina senaste alster -barntäcken som du gjort denna vinter, och väntar på leverans till behövande i andra länder.

Den gamla gröna symaskinen har gått varm och ditt hjärta klappar även för de som har det svårt i andra länder. Dit ska dessa täcken skickas. Jag känner igen tygerna från livets palett: Påslakan, gardiner och ett fint rödrandigt av indisk bomull som jag 1974  tänkte sy en byxdress av. Inget får förfaras. Du handskas med respekt för tingen och använder gärna resurserna igen. Så modern du är min lilla kretsloppsmamma. Långt innan begreppet återvinning myntades så var du redan där.

Häromåret när du skojade om att du ”satt din sista potatis” så visste vi alla, att så länge du lever, så länge det finns en möjlighet, så kommer du att verka och planera för en ny morgondag, ett nytt år, en ny omtanke eller en ny gärning för någon av oss alla som inryms i dina tankar.

Visst känner jag ett stänk av vemod, när jag hör dina tankar om hälsa, framtid, och sviktande ork. Tankar om att bryta upp, flytta eller bo kvar finns, och du vet att vi vill stötta dig i det val du gör. Att ha sin invanda miljö, sin autonomi och sitt självbestämmande är viktigt för dig. Jag önskar dig en fin Mors dag med hälsa och många omtankar.

Även om jag ofta tjatar om hur viktigt det är att du aktar dig för att ramla, håller dig på benen och utrustar dig med stadiga skor, så älskar jag att du har satt dina snygga röda sandaletter med hög klack, på spiken innanför dörren.

Det är det första man ser när man kommer hem till dig, och jag tycker att de ger den viktiga motpolen till arbetskläderna, och är min fina lilla mamma i ett nötskal. Idag är jag själv mormor och gläds åt att få fira dagen med Sandra och hennes lilla familj. Mina tankar går till dig och till alla andra mödrar mormödrar och farmödrar denna dag.

Mamma vi älskar dig!

Nu längtar jag tills vi kan ta fram båten och åka uppströms älven någon kväll. Det är nära nu.

Från att ha haft hus o tomt begravd i snö och drivis, har nu plötsligt solen gjort sitt och gården tinar fram och avslöjar både det ena och det andra. En första akut städinsats utomhus har gjorts tidigare men idag började den slitsamma men roliga vårannan på allvar.