Min pappa kunde ränna den svåra Djupselforsen i en liten likstammig forsbåt. Jag var och är ännu i denna dag omåttligt stolt över detta. Ni som har sett utställningen på Vindelns hotell har kanske lagt märke till en stor svartvit förstoring av två män och en båt i en fors. Där har ni honom min stora lilla pappa Alvar Hedman tillsammans med en annan Vindelgranselebo, Oskar Borgström.
Pappa var ganska kort i rocken, ett litet kompakt muskelpaket som inte riktigt nådde upp till fri sikt i vindrutan på den grå Volvo Duetten. Han såg världen genom glipan i ratten och fick hela tiden sitta och tänja på sig för att se, vilket kunde se en aning komiskt ut. Det fick ibland barnen som han hämtade upp på rutten till söndagsskolan att fnissa lite. Men han var stark, arbetsvillig och hyfsat ”tjurut” alltså enträgen och envis. Man kan ana vart generna kommer ifrån i somligt….
När han inte var skogsarbetare eller bonde med hemmansägarens alla vedermödor, deltog han i flottningen i bygdens vackra livsnerv Vindelälven. Detta slingrande blå band som ger bygden sin karaktär och skönhet, ger liv, fiske, frilufts och skoterliv.
Det var en alldeles speciell stämning runt flottningen dessa försommarkvällar då älven strömmade strid och överfull av vatten. En otålig väntan låg påtaglig i luften när flottarna började närma sig. Mina äldre systrars ögon fick en speciell och intensiv lyster och nog var deras kinder lite extra rosiga i den ljusa kvällen.
Gammal som ung passade på att göra utflykter till rastplatserna längs älven dessa svala försommarkvällar medan sälgen ännu savade och man av en lagom tjock avskuren gren kunde göra visselpipor. De allra första vemodiga gökropen kunde ofta höras där man som åskådare stod i spänd förväntan inför det dramatiska skådespel som snart skulle äga rum. För några timmar låg nerverna utanpå och spänningen kändes riktigt i luften.
Jag kan än idag förnimma doften av tjärved från eldstäderna. Lukten av fura, kåda och bark från det våta färska timret – skatten från Lapplands skogar.
Över nejden vilade en air av testosteron när flottarna, dessa seniga starka bygdens söner, passerade framför oss på den scen som älven bjöd. De var djärva där de hoppade från stock till stock med sina båtshakar och iförda sina lårhöga gummistövlar.
Man hörde hetsiga rop och koncentrationen var distinkt. Flottarnas snabba manövrar för att undvika bråtar och så den riskabla forsränningen skapade en kännbar spänning i luften. Nuet vibrerade i denna fascinerande hantering. Hela älvens yta var täckt av gyllene timmer som liksom tycktes leva sitt eget liv. Någonstans mitt i allt detta fanns min pappa och någon gång kunde jag urskilja hans silhuett i en avlägsen båt.
Ett naivt lite sentimentalt och flyktigt hopp om romantik eller i brist på detta – ett hastigt ögonkast från någon dessa ynglingar – smittade av sig från mina äldre systrar till mitt lilla småflickshjärta. Å andra sidan vurmade jag visst för äldre män redan då eftersom jag redan vid 4 års ålder var kär i slaktaren Göte Lif med motiveringen: Han är sä snygg när han skär te fläske!!
På några timmar var allting över. Vattenytan speglades mörk blank och tom förutom någon enda nyvaken slända som dansade sin kärleksdans över vattenytan. Slingorna av ljusblå rök från de falnande eldarna skingrades. Man plockade ihop sin fikakorg, de rödvita plåtburkarna med Nattkorv och tuberna med Slottssenap, sina saftflaskor av glas och skogskaffepannorna för att till sist skaka och vika ihop de rutiga bilplädarna från barr och sand och så återvände man sakta hemåt.
Endast gökens rop intensifierades i den unga trolska och lite fuktiga juninatten. Längtans ljuva tid. Så minns jag flottningen.
