För flera år sedan skrev jag ett bloggnlägg om mina barndomsminnen kring gårdfarihandlaren Hjalmar Hjukström. (se nedan) Flera hörde av sig med bilder och anekdoter. Bland annat Ove Eliasson. Härom dagen damp denna fantastiska överraskning ned i min postlåda. Och nu är det dags att bänka sig och andaktsfullt lyssna och låta minnena flöda. Stort TACK och en bamsekram till dig Ove som delar med dig så generöst!!
![hjuk]()
En gårdfarihandlares koffert
Lite nu och då under 60-talets senare del dök han upp – gårdfarihandlaren, akrobaten och originalet Hjalmar Hjukström.
Med hjärtat i halsgropen såg man honom komma nervinglandes på gården med sin stora svarta packcykel. Hans ankomst var en alltid lika spännande tilldragelse och ett välkommet inslag. Besök från världen utanför Vindelgransele hade man inte varje dag.
Någonstans ifrån kom han, på väg mot ett okänt mål. Det fanns ett inslag av teater och cirkus kring denne – som jag minns – ganska voluminöse vagabond i sina mörka ”värmmarnsbyxen” och grova skor.
Innan det var dags för hans Pandoras ask – kofferten att öppnas, tog han god tid på sej för att invänta gårdens folk att samlas runt honom. Under tiden gjorde han akrobatiska konster ute på gräsmattan.
Vips så stod denne – i mitt minne – gigant, på händer och vi fnissade och gapade storögt över konsterna och över hur vig han var. I mina ögon var han oerhört gammal men jag antar att han då var kanske runt 55 år.
Efter ett par koppar kaffe med dopp och lite småprat, knäppte han så äntligen upp remmarna och spännena i sin stora koffert och fällde upp locket. Jag kan än i denna dag känna doften. Det luktade ”nytt”. Nya rutiga flanellskjortor, dambenkläder i vitt och laxrosa, med eller utan ben och herr dito i vitt i kammad bomull med y-front. Barnunderkläder, linnen och så dessa förhatliga livstycken. Allt av finaste kvalitet.
Mängder av sybehör. Nålbrev, trådrullar, sykrita, brylcreme, tyger, förkläden och så alla dessa kammar. Stor bruna eller svarta herrkammar. Stålkammar, pinnkammar och så – familjepack. Minns en gul pärlemorplastkam med glitter och dekorkant med brutna prismor, hur den luktade och smakade när man slickade på den – lite giftigt plastigt liksom.
Där fanns Karlssons klister, tryckknappar, skokräm, och björntråd. Blårutiga vardagsnäsdukar för herrarna och vita till damerna. Dessutom fanns fina tunna pappaskar med broderade tunna presentnäsdukar av batist. Damstrumpor av nylon, tillhörande strumpeband och strumpebands-knappar. Kan ni känna den lyxiga silkeskänslan?
Vad minns du att det fanns i hans koffert? Jag minns i allafall att vi förundrades över hur otroligt mycket som fick plats i den.
Sistpå när det var dags att betala för kalaset tog han så fram den verkliga sevärdheten – sin tjocka svarta plånbok av dragspelsmodell med massor av fack, och fler sedlar än man någonsin sett på en och samma gång.
Sista gången jag mötte honom var 1975 och jag hade då blivit lycklig ägare till en kassettbandspelare. Det var nog antagligen det sista året han cyklade omkring i mina hemtrakter. Som spirande tonåring såg jag då honom ur ett lite annat perspektiv och insåg hans potential som berättande underhållare.
Mamma serverade små läckra tunnpannkakor med hjortronsylt till middag och han gjorde verkligen heder åt anrättningen. Dessvärre med en lite dålig tajming, vilket innebar att han var knäpptyst tills han lastat in en rejäl tugga – då först kom historierna i en strid ström tillsammans med en ansenlig mängd fragment av tunnpannkaka och hjortronsylt. Han var en god berättare men det blev lite svårt att följa tråden mellan pannkakorna.
Den dagen spelade jag in en stund av hans berättande på min kassettbandspelare i smyg, och idag skulle jag ge bra mycket för att hitta detta band, och än en gång få lyssna till denne store man. Och tänk om man bara för ett litet ögonblick återigen skulle få glutta ner i hans stora koffert. Vilken skatt!
Jag kan idag känna mig previligerad som fick möta honom – Hjalmar Hjukström, en minnesvärd profil från min barndoms dagar.
Lite nu och då under 60-talets senare del dök han upp – gårdfarihandlaren, akrobaten och originalet Hjalmar Hjukström.
Med hjärtat i halsgropen såg man honom komma nervinglandes på gården med sin stora svarta packcykel. Hans ankomst var en alltid lika spännande tilldragelse och ett välkommet inslag. Besök från världen utanför Vindelgransele hade man inte varje dag.
Någonstans ifrån kom han, på väg mot ett okänt mål. Det fanns ett inslag av teater och cirkus kring denne – som jag minns – ganska voluminöse vagabond i sina mörka ”värmmarnsbyxen” och grova skor.
Innan det var dags för hans Pandoras ask – kofferten att öppnas, tog han god tid på sig för att invänta gårdens folk att samlas runt honom. Under tiden gjorde han akrobatiska konster ute på gräsmattan.
Vips så stod denne – i mitt minne – gigant, på händer och vi fnissade och gapade storögt över konsterna och över hur vig han var. I mina ögon var han oerhört gammal men jag antar att han då var kanske runt 55 år.
Efter ett par koppar kaffe med dopp och lite småprat, knäppte han så äntligen upp remmarna och spännena i sin stora koffert och fällde upp locket. Jag kan än i denna dag känna doften. Det luktade ”nytt”. Nya rutiga flanellskjortor, dambenkläder i vitt och laxrosa, med eller utan ben och herr dito i vitt i kammad bomull med y-front. Barnunderkläder, linnen och så dessa förhatliga livstycken. Allt av finaste kvalitet.
Mängder av sybehör. Nålbrev, trådrullar, sykrita, brylcreme, tyger, förkläden och så alla dessa kammar. Stor bruna eller svarta herrkammar. Stålkammar, pinnkammar och så – familjepack. Minns en gul pärlemorplastkam med glitter och dekorkant med brutna prismor, hur den luktade och smakade när man slickade på den – lite giftigt plastigt liksom.
Där fanns Karlssons klister, tryckknappar, skokräm, och björntråd. Blårutiga vardagsnäsdukar för herrarna och vita till damerna. Dessutom fanns fina tunna pappaskar med broderade tunna presentnäsdukar av batist. Damstrumpor av nylon, tillhörande strumpeband och strumpebands-knappar. Kan ni känna den lyxiga silkeskänslan?
Vad minns du att det fanns i hans koffert? Jag minns i alla fall att vi förundrades över hur otroligt mycket som fick plats i den.
Sistpå när det var dags att betala för kalaset tog han så fram den verkliga sevärdheten – sin tjocka svarta plånbok av dragspelsmodell med massor av fack, och fler sedlar än man någonsin sett på en och samma gång.
Sista gången jag mötte honom var 1975 och jag hade då blivit lycklig ägare till en kassettbandspelare. Det var nog antagligen det sista året han cyklade omkring i mina hemtrakter. Som spirande tonåring såg jag då honom ur ett lite annat perspektiv och insåg hans potential som berättande underhållare.
Mamma serverade små läckra tunnpannkakor med hjortronsylt till middag och han gjorde verkligen heder åt anrättningen. Dessvärre med en lite dålig tajming, vilket innebar att han var knäpptyst tills han lastat in en rejäl tugga – då först kom historierna i en strid ström tillsammans med en ansenlig mängd fragment av tunnpannkaka och hjortronsylt. Han var en god berättare men det blev lite svårt att följa tråden mellan pannkakorna.
Den dagen spelade jag in en stund av hans berättande på min kassettbandspelare i smyg, och idag skulle jag ge bra mycket för att hitta detta band, och än en gång få lyssna till denne store man. Och tänk om man bara för ett litet ögonblick återigen skulle få glutta ner i hans stora koffert. Vilken skatt!
Jag kan idag känna mig previligerad som fick möta honom – Hjalmar Hjukström, en minnesvärd profil från min barndoms dagar.
