Plötsligt var den bara där, just när jag stod och diskade så bröt solen över fjällkammen och svepte in genom köksfönstret med sitt vita ljus. Jag bara blundade och tog emot. Tallkottisen joddlade en liten trudelutt och vi nickade i samförstånd. Nu kommer ljuset, och så småningom – värmen. Men än förmår hon bara att höja temperaturen från -35 till -34
En guldstund på sjön med min lille lurvige vän. -25 och solen målar guld på fjället. De små firrarna till Leo och korpen. De store till matte!
Ännu håller kylan sitt gastkramande grepp om vykortet och dess invånare. Nu får det gärna vända och komma lite mildare väder så det blir lättare för folk och fä att vistas i fjällvärlden. Önskar er alla en riktigt fin januarihelg!
Min älskade yngste son Alexander fyller 24 år idag. Lillebroren som blev det längsta av mina barn. Det känns ofattbart hur snabbt livet rusat förbi, att det gått 24 år sedan den där kalla januaridagen då han föddes, men mest av allt känns det trist att inte få träffa honom och få ge en riktig födelsedagskram. Alla ni som är mammor vet hur gärna man vill samla alla de sina kring ett dukat födelsedagsbord bland familj och vänner, äta gott och skratta tillsammans just när det är födelsedag. Detta oavsett om födelsedagsbarnet är 5 eller 30 år. Jag önskar förstås honom allt gott, hälsa, vänner, kärlek, jobb och ett meningsfullt liv. Jag hoppas att han får bevara sin milda och goda personlighet genom livet, att han alltid ska veta vart han kan vända sig om det krisar och att vi aldrig någonsin ska tappa kontakten med varandra.
Ha en riktigt fin födelsedag min älskade son! Kom snart hit och fiska med mig igen. Jag lever än på de mysiga juldagarna då jag fick rå om dig. Vi ses snart i Umeå! Ha en fin födelsedag Alex. Robert och Leo hälsar så gott!
.bmp)
Alex o Mathilda – på toppen av livet
I mitt jobb i demensvården mötte jag ofta demenssjuka som bar en inneboende oro. De söker en känsla av tillhörighet eller ”hemma”. Man känner inte igen sig, man väntar på bussen, man gläntar på dörrar, man packar och söker sitt hem och kanske söker sin mamma. Ju längre in i sjukdomen – desto längre tillbaka i förfluten tid.
Givetvis kan vi inte veta vart och i vilken tid det ”hemma” som söks är beläget. Är det barndomshemmet, det första egnahemmet, sommarstugan eller den senaste lägenheten som åsyftas?
”Hemma” – en plats att känna igen, att kunna landa i. En plats som symboliserar trygghet, något välbekant, varmt och skönt. En plats där man kan slappna av och vara sig själv, där man råder över sin tid, sitt privatliv och sina hemligheter. Där de nära och kära finns. Där en värmande famn eller en tröstande hand brukar finnas
När man förlorar sig själv, när orienteringen i tid och rum sviktar, blir den kvardröjande känslan otrygghet, vilsenhet eller främlingskap. Inte sällan är man faktiskt fråntagen både sitt hem och sin autonomi, har fått flytta till ett gruppboende bebott av främlingar. Tillvaron blir genomströmmat av okända människor som klampar in i det mest privata och mer eller mindre tar över.
Vår huvuduppgift blir att på alla sätt försöka skapa trygghet och fina hemtrevliga miljöer med välbekanta stämningar av ljud och dofter kryddat med vänlighet och respekt. Vi måste lägga omtanke och kraft på att försöka utforma personliga oaser i människors tillvaro, återskapa sammanhang och positiva situationer som ger tillvaron meningsfullhet mitt i det till synes meningslösa.
Hemligheten för att hitta sin hemkänsla, eller att hjälpa någon annan att hitta den, är att hitta minnen, bilder, smaker, dofter, känslor eller kanske musik som påminner om och väcker känslan av ”hemma”. Modern demensvård handlar i mångt och mycket om just det – att försöka skapa en ”god känsla”. Effekten kan sitta i länge.
Allt detta är möjligt att åstadkomma för den som vill och är beredd att öva sig i konsten att ”lyssna in” och har viljan att prestigelöst tillfredsställa. Det och en rimlig arbetssituation. Då först kan man lyckas.
Ikväll gäller det att hålla snorfanan högt. Att snyta sig och spotta i nävarna för att inte hamna under täcket. Välkomnar icket en annalkande luftvägsinformation (som hans majonnäs konungen uttryckte det) utan slår till motangrepp med hjälp av heta teer, tjocka sockar och en magnecylbryta ur medicinförrådets innersta gömslen. Empatiska gubbar skulle möjligen underlätta situationen, men d ä är själv ganska eländig i ryggen efter de senaste veckornas massiva vedbärning och fysiskt påfrestande göromål föranledda av den stränga kylan och hotande förfrysing av viktiga ledningar. Så han sitter omstoppad i soffhörnet såhär i slutet av denna arbetsdag och blir uppmuntrad av en lurvig kille. Vi får sitta och teleportera uppmuntrande tankar till varandra denna söndagskväll och glädjas åt att temperaturen stiger – inte bara i min kropp – utan även utomhus. Nu är det bara ca -20 och det var sannerligen på tiden! Gokväll gott folk!
Lite vissen och halvdäckad av förkylning trotsade jag bacillerna och begav mig ut i snålblåsten. -13 och 7ms östlig isande vind. Känner mig lycklig i min varma dunjacka som så effektivt håller kyla och vind ute. Som nästan alltid nappar rödingen och även denna gång blir både vi och korpen mätta. Tiden går alltför fort när man har roligt och den tilltänkta utetimmen blev snabbt tre. Nu känner jag mig lite kylslagen men faktiskt bättre i luftvägarna. R:s ryggskott har gett med sig efter gårdagens sjukgymnastbehandling och idag går han nästan rak. Snart blir det pinfärska rödingfileér och mandelpotatis – rena rama medicinen!
Ikväll borde rödingen sammankalla till krismöte och utarbeta flykt och karaktärsstrategier inför kommande fisketurer. På köksbordet råder nämligen lilla julafton då beställningen från mormyska.se landat i brevlådan till min oförställda förtjusning. Mina gamla favoriter kan bli svårslagna men vissa av dessa godbitar ser riktigt farliga ut. Imorgon ska jag provfiska ett par och prismärka resten innan jag lägger ut dem i butiken.
Som utflyttad Umeåbo kan man ju inte låta bli att hålla lite koll på det som händer i dagarna i min gamla hemstad. Vi försöker vara lite sympatikulturella här. Just nu har naturen en fantastisk utställning utanför mitt panoramafönster med glittrande sol över snöiga fjäll. Man kan även med lite tur gå ut och lyssna på ett specialverk som framför just nu – Den stora tystnaden. Pågår i ca 13 minuter till innan skoterljuden tar över.
Åh…där ser jag en snöskulptur med pälsmössa!! Men nej – det var visst bara en av gästerna som trillat i en snödriva. Själv ska jag ta ton åt R idag och dra mitt strå till kulturstacken. Han bidrar på sitt sätt – med att spela andrafiolen som vanligt.
Skämt åsido, det skulle vara kul att vara på plats en liten stund i allafall. Men vi får väl titta på webben och tv och hoppas att det visas ett och annat även där. Ha en fantastisk dag idag Umeå!
Spanar här och på fb för att kunna ta del av så många spännande saker som händer i Umeå som möjligt. Tack för att ni delar med er.
Efter en vecka av tunga motgångar och tappade sugar är det skönt att få ta sin tillflykt ut till naturen med sin läkande kraft. Mor utrustar alla sina telningar med familjer med bibelord emellanåt – och har så gjort så länge jag kan minnas. Sist jag åkte från henne strax före jul, så vinkade hon av mig med den 23:e psalmen. Den fick man lära sig redan i söndagsskolan så den har jag haft med mig i levnadsryggsäcken ända sedan barnsben. Jag begrundade den inte nämnvärt när jag åkte från mamma, men härom dagen då jag ganska trött och modstulen stod ute på sjön och fiskade så kom jag att tänka på vårt senaste möte och jag började memorera de verserna för mig själv. När jag kom till strofen: han för mig till vatten där jag finner ro…..så tänkte jag på hur många gånger som sjön, fjället – ja hela naturen har läkt själsliga skavsår och tankat mig med kraft och glädje.Tro vad man vill men så är det i alla fall för mig.
Nu gott folk så är det nära ögat i ordets rätta bemärkelse. Efter gårdagens besök på ÖNH i Piteå för grundlig undersökning av innanmätet bakom korpgluggarna så uppmuntrade doktorn mig att göra slag i den sak jag länge tänkt på. Nämligen att införskaffa en nässköljningsmackapär. Sagt och gjort – apoteket tillhandahåller en variant som heter Nasaline, och nu i skrivande stund står jag inför det spännande momentet att premiärskölja min uppnäsa och dess håligheter.
Jag minns som i ett töcken min allra första kontakt med nässköljning i någon form. Detta gick av stapeln på ett sjukhem där jag jobbade för många år sedan och en pigg men åldersstigen gentleman hade flyttat in. Han hade sin egen kvällsritual där han fyllde handfatet till brädden och därefter vek ihop sin långa gängliga lekamen och utan att tveka stoppade ned ansiktet i vattnet och drog in vatten i näsan som sedan frustades och frästes ut under spektakulära former. Jag minns hur jag och kollegan blev stående som förstenade och sneglade på varandra liksom handfallna om vi skulle kasta oss över honom och rädda honom från sig själv eller om vi skulle våga vänta och se vad som hände.
När han snutit sig klart förtäljde han hur han utfört denna ritual varje kväll i många år och han ansåg att han hade den att tacka för sin goda vigör vid sin höga ålder. Vi vande oss vid hans ritual så småningom men jag slutade aldrig att smygförundras över detta.
Nu står jag så inför en något med civiliserad variant av nässköljning och även om jag är starkt motiverad så känner jag en släng av den dödsångest jag upplevde vid mitt första besök på Umeås gamla badhus då jag var nära att drunkna. Min förestående nässköljning kunde möjligen ha gett mig väldigt många träffar på youtube om jag valt att föreviga eventet. Men jag tror att jag avstår för både er och min mentala hälsas skull. Ifall jag inte överlever detta utan drunknar på torra land så må ni då ha det till we meet again….
Försöker tänka på roliga saker här bakom skrivbordshögarna. En sån här till exempel som jag tog förra våren. Det känns genast lite lättare
Nu är det snudd på tomt i tanken. Dags att fara ut en stund på isen och tanka kraft. Mitt räddningshål när livet suger. Ibland känner man sig som en liten manet. Blöt genomskinlig och nära att försvinna till en blöt fläck. Så kommer uppmuntrande tillrop från ett håll och stöd från ett annat. Ett ord, ett ställningstagande eller lite kurage. Genast växer man till lite. Glöm inte bort hur viktig du är för din medmänniska. Se dig omkring i livet, hemma, på jobbet eller i vänkretsen och vet – att du även med minsta möjliga insats kan rädda dagen för en annan människa. Med lite värme och kurage ser världen genast lite bättre ut. Önskar er alla en fin helg.
Så är vi åter hemma i vårt kära vykort efter en kort och intensiv turne till lite olika människobyar, kusten och kulturhuvudstaden. Vi har hunnit med otroligt mycket på ett och ett halvt dygn. Bilservice, hotellnatt, föreläsning,shopping, frissan, revisorsbesök, och så delade vi på oss för att hinna umgås och äta middag med våra söner och jag hann även med en semmelsväng till vännen E innan vi sent omsider brassade vidare till lilla mor i Vgs där vi övernattade och avnjöt en kornmjölsgröt i sin rätta frukostmiljö och sedan vidare färd till Sorsele för hämtning av bil. Avslutade med läkarbesök och veckohandling på Plassn innan en fräsch vintervit Silverväg guidade oss hemåt lagom till ett något försenat öppningsdax igår.
Jag fick nästan hurven när jag skulle försöka få till lite serious shopping i Utopiagallerian och andra flashiga butiker. Kände mig lite som en bondlurk. Har blivit helt befriad från behovet av prylar men lyckades i alla fall med att få med mig hem lite fina postkort, en 5-pack sockar och 2hg gott the. Det fanns nästan ingenting som jag behövde eller ville ha i alla dessa glittrande shoppingcenter.
Det jag vill ha, kan inte köpas för pengar – nämligen fridfull ro och tystnad i naturskön miljö, men visst hade det varit kul med lite mer tid till att hinna träffa och krama om fler av kära släkt och vänner. Nu får människobyarna vänta på mig ända tills min nästa föreläsningsresa till Malmö. Då passar jag på att hälsa på mina älskade barnbarn och deras föräldrar.
Häckar i tv-soffan. Blir nästan – men bara nästan – inspirerad till lite ”boxplay”. Det blir nog det närmaste ”holiday on ice” jag kommer. Förutom en och annan utvisning till fiskehålet.
Med anledning av alla hjärtans dag, så tänkte jag göra två flugor på smällen genom att baka hjärtformade semlor till oss och till kära vänner som tillbringar dagen här i Sandviken. En kulinarisk för att inte säja sensationell felbotanisering i kylskåpet kunde ha gjort dagens semmelfyllning inte bara unik och vämjelig utan också vackert rosafärgad och grann. Jag var nämligen nära att ta plastkorven med tinad leverfärs istället för mandelmassan men hann lyckligtvis hejda mig i tid innan jag sprättade hål på den…..
Hur som helst så önskar jag er alla – nära och kära, kända och okända, vänner och fiender – en riktigt fin och okommersiell alla hjärtans dag. Passa på att pussa och krama varandra. Det är alldeles gratis. Eller gör som jag – sväng ihop något ätbart.
Delar min gamla favorit – det rökta renhjärtat med er – som flera år tidigare den 14:e februari. Ett lagom rökt renhjärta eller en bit torkat renkött är rena rama delikatessen. Nu går vi och väntar på dagens leverans till butiken. Det skulle vara katastrof om vi var utan i butiken inför en helg. De norska kunderna – ja även barnen – väljer gärna det torkade renköttet istället för godis. Det enda man behöver är något läskande att dricka, en bra kniv och ett gäng tänder.
Så har vi lillhelg igen – eller måndag kanske ni andra skulle kalla det, men som nästan varje vecka – vårt lilla andningshål i tillvaron. Själv har jag fiskat nästa hela långa dagen – till liten nytta. Rödingen var inte alls på hugget, men det som de här timmarna utomhus i en vindstilla lite grå men underbar tillvaro gör med mig kan inte värderas i ord eller pengar. Min medicin mot tråkigheter och stress.
Smälter en mycket intensiv men toppenbra arbetshelg och har även hunnit se glimtar från OS. Mitt i lördagsruschen när kön av norrmän ringlade lång i butiken och damstafetten pågick som bäst, turades vi om – varannan kund. Det slumpade sig så att jag fick se målgången och mitt tjoande med glädjetårar och hejarop undgick nog ingen av våra kunder. Men de kunde le och glädjas med oss. De har ju haft sin beskärda del av framgångar de senaste åren. Jag orkar då inte lägga kraft på att vara skadeglad för deras motgångar i detta OS.