Det var svårt att sova inatt på grund av värmen. Vaknade på småtimmarna, tog min kudde och gick och lade mig ute på solskensdäcket i den stilla svala försommarmorgonen. Allt var stilla, sjön låg som en spegel. Endast ljudet från brudslöjorna som sprudlande kastar sin vita tyll ner längs fjällsidan, fågelsången och pluppet från enstaka fiskvak hördes. Inte en mygga. 

Stärkt mötte jag den nya dagen efter mitt själa-spa i denna naturens vackra och majestätiska katedral. Morgon mellan fjällen i sin finaste form. Känner mig rik och lycklig.

Vattenståndet i Tjaktjaur är ännu lite högt, men den värsta vårfloden for redan i helgen som var. Ännu en strålande varm och solig dag här i vykortet. Om jag inte redan hade uppnått den ansenliga åldern av 53 och inte borde hålla på att fjaska mig, så skull jag faktiskt vara lite sugen på att rusa ner och ta ett premiärdopp ikväll bara för att kunna säja att jag badade här i Sandviken i maj månad. 2013. Den bragden/galenskapen  är troligen sällsynt . Om man inte har bastat innan förstås - för då räknas det ju inte. I Umeå badade jag såväl i maj som september, men det är ju en helt annan femma än i detta smältvatten. Om - jag säjer OM det blir av - så kommer vattenståndet i Tjaktjaur - och kanske till och med i Ratan att stiga med vid pass x cm.

Eftersom vi smyglchf:ar sedan ett par dagar så hoppas jag att jag inom en  snar framtid kommer att göra endast marginell skillnad på vattenstånd  i händelse av bad. R han tror nog att jag har vurte göjvut, men eftersom jag snart ska servera honom nygrillat och en smutt Amarone så håller han tand för tunga. Det är väl bäst att dokumentera tabberaset i fall det blir av. Då får han ta fram vidvinkelobjektivet och akta sig för tsunamin! Men storsjöodjuret fastnar ju ogärna i helfigur det är ju väl känt. Huvudet, eller en och annan puckel får räcka - sanna mina ord. Gokväll gott folk!

Det var uppfriskande! Och faktiskt mer njutbart än man kan tro! Noterar i kalendern 31/5  2013 kl 19.50. Ett år att minnas!

 Nu har  en av våra familjemedlemmar "Lillebror" den lilla blå televerksgrävaren  som startar på första rycket efter vintervilan blivit stor nog  att flytta hemifrån. Den är nämligen till salu. R fick blodad tand förra sommaren när vi hade ett "sommarbarn" alltså en fullstor grävare här ett par veckor och nu har han uppfyllt sin pojkdröm och skaffat sig en hjulgrävare. Lillvännen (L70:n) är aningen sotis men kommer säkert att ha mycket kul med sin nya vän som kommer om några veckor. Namnet är inte klart men troligen blir det "Brorsan" rätt och slätt. Tills vidare i allafall. 

Kanske äntligen drömmen om att gräva ett hål till Kina blir verklighet ;) I varje fall vill jag upplysa hugade spekulanter om att ringa 070-6940670 och prata med den lycklige ägaren om ni är intresserade. Slå till vettja! Det är bara att koppla den på dragkroken. En leksak som varje man/kvinna med intresse för maskiner och som äger en jordplätt borde unna sig.

Hittade en gammal blogg från när "Lillebror " var nyligen införskaffad, semester stundade och platsen var Gautosjö. Delar den igen eftersom R tänker sälja den. Håll till godo

En man och hans hydrovåg i midnattstid

Som ett barn på julafton - sittandes där på sin grävarmackapär missinassen här i Gauto, så ser jag R genom fönstret. Klockan har passerat midnatt. Vi har efter 6 timmar i bil med en grävare på släpet äntligen kommit fram till Gauto där vi ska vara några dagar och "semestra". 

I stället för att landa och njuta av friden och den hulda lilla demensjuksköterskans sällskap i den bedövanda vackra försommarnatten, går han raka vägen och börjar lasta av otyget. Hydrovåg är namnet på ännu en av dessa oräkneliga mystiska manicker som han lyckas hitta på Blocket och möblera upp omgivningarna med. Denna är dock inte lika blodtryckshöjande för undertecknad som den kapade husvagnen/flygbåtsgaraget. Som ni ser är den faktiskt ganska söt och oförarglig.

Nu är lyckan fullständig och han får prova att finplanera tomten med sin egenhändigt hoptotade planeringsmanick gjord av isrivarstål. Ni hänger med va? Jag ser hur vakringarna från rödingstimmen avtecknar sig i den rosablå vattenytan som speglar den ljusa natthimlen. Samma paradis men med två så vitt skilda möjligheter. Tur va!

 Ännu ett gammalt blogginlägg som gäller hydrovågen, mannen bakom spakarna och den svåra konsten att få en mans uppmärksamhet. Den blå är nu till salu! Därav denna nostalgi.

Ja, ni ser ju själva av bilden att döma vem/vad som får pussen. Ledtråd: Inte är det jag inte!!

Min fråga till läsarpanelen idag är om det finns sådana som känner igen sig i att spela andrafiolen mot ett suspekt fordon?

Här har nu R grävt i snart 3 veckor, vare sig det har behövts eller inte. Uppenbarligen är det hans uppfattning om den perfekta semestern. När bilden togs hade han just lyckats styra undan ett gäng gamla astunga och genomsura telefonstolpar som var för tunga för mänskliga krafter att lyfta med just denna blåa skönhet. Imponerande vad man faktiskt kan göra med den mackapären, även om den efterlämnar ett blivande pärland varhelst den drar fram.

Små romantiska utflykter är liksom inte hans grej. Däremot har han verkligen anammat uttrycket "Gräv där du står" och han hittar hela tiden nya stora stenbumlingar en bit under det spirande gräsfröet som man kan gräva fram och planera en sprängarsemester nästa år. Det är ännu en bit kvar till Kina....

I hopp om att vinna hans uppmärksamhet tog jag på mig en "rutigskjorta" utanpå bikinin, och försökte hjälpa honom  med att flytta en brädhög. Det hade en viss effekt för han log rart från sin position på hydrovågen och försökte smeka mig med skopan.

I den allmänna yran hamnade jag mitt i ett hummelbo. Jag menar att det handlade om genmanipulerade humlor med storhetsvansinne. I varje fall betedde de sig som om de var getingar eller concordeplan.

Jag slog nytt personbästa på sträckan dasset - förrådet och sökte febrilt efter min framlidne svärfars gamla radarflaskor och hormoslyrdunkar. Här finns det resurser. Nu snackar vi inte om någon modern  miljövänligt "Lightradar" utan här fanns det tunga artilleriet från det glada 70-talet.

En lätt touch på sprayen och concorderna  intog ett stillsamt horisontalläge. Ambivalens mellan känslor som sadistisk  skadeglädje och underläppsdarrande skuld brottades en stund, innan den mer neutrala lättnaden tog över.

Nu får jag försöka ta till det sista desperata vapnet över "kvinnans listprylar". Mat. Om en stund  blir det grillad fläskfile och potatisgratäng. Nu får vi vila från fisk några timmar. Få se om jag kan locka honom från hydrovågen en stund.

Idag fick vi finbesök av en massa fina gamla bilar

Man kan bli tårögd för mindre. På den tiden hade man den rätta känslan för former.

Efter stängning och när alla beställningar var gjorda fram emot åttatiden kunde jag äntligen bege mig ut för premiärturen av sommarfisket. Vännen min hade tagit fram lillbåten åt mig så det var bara att glida ut på böljan d
allt vilsamt för själen. Fisken vakade intensivt och jag fick en öring på första kastet. Sammanlagt fick jag 6 öringar ikväll men lät tre av dem gå tillbaka och växa till sig. De övriga ska gravas till midsommar.

Rodden framkallade senadrag i en av magmusklerna som jag hade glömt att jag hade. Att ro är bra träning  för både ett och annat på kroppen och kommer att bli ett favoritinslag på Gunnels Gym denna sommar.

Idag fick vi finbesök av Lotta och Jenny från Arjeplogarn. http://www.arjeplogarn.se/ som ska skriva om oss. Solen sken så vackert och välkomnade de här trevliga tjejerna hit till oss i vykortet. Ett kreativt och inspirerande frukostsällskap, och vi hann byta erfarenheter, avhandla livet och några av alla dess outsinliga möjligheter. Både skratt och allvar hanns med och vi fick berätta igen om hur det kom sig att vi lämnade vårt trygga stadsliv för den här platsen och alla dess glädjeämnen och vedermödor.

 Nu är det inte bara Gunnels Guldfyndigheter som kommer från Vindelgransele.  Kul att det finns guld i berget, men blandade känslor om det blir brytning som gör sår i naturen. I VK idag:

Guldvibbar i Vindelgransele

För ett år sedan var det så här vintrigt  i Sandviken vid den här tiden. Vi besökte "Restaurang Strandlyckan" - bastubron och njöt av den annalkande våren. Såg Viggen simma mellan isflaken och skålade med varandra för ännu en kommande sommar. Här har man råd att äta ute - ofta.

Lovande rubrik eller hur? Den är lånad från en boktitel från barndomen och får symbolisera allt det spännande som faktiskt hände i min lilla värld i den lilla avkroken Vindelgransele på 60-70talet, trots att vi inte hade någon tv, och bara tillgång till ett ytterst begränsat spektra av godkända/tillåtna radioprogram. 

Det ska vi fira, Barnens brevlåda, Sjörapporten samt Högmässan fick dock grönt ljus av censuren och var radioprogrammen som var tillåtna. 

Veckans pausfågel räknades också som rumsren och jag minns hur jag som barn satt där på ekparketten i vardagsrummet lutad mot den varma radiogrammofonen medan jag spanande in i det gröna ögat, vred lite på de vita bakelitrattarna och tryckte på någon av de sex knapparna. 

Man hade en förväntansfull känsla av att man närsomhelst kunde få närkontakt inte bara med omvärlden utan kanske även med yttre världsrymden.

Kortvåg - Långvåg..... ett myller av spännande ljud, visslingar, tjut, brus och fräsande. Någon gång kunde man urskilja fragment av en upphetsad röst på ett främmande språk och föreställa sig hur någon på andra sidan jordklotet kanske sökte kontakt eller ropade på hjälp. I min värld kunde detta vara upp och nervända kineser, sjömän eller fattiga barn i Afrika.

I skivfacket fanns idel kristen musik: Solstabröderna, Norrbottens evangelister, Familjen Sjöström samt Kjell och Odd, Systrarna Fält och många fler. Man kunde alla sånger utantill och sjöng med.

Storasyskonen kom hem med modernare elektrifierade tongångar: Pelle Karlsson, Kjell och Rolf Samuelsson, Jan Sparring mfl.

Jag rös av vällust, och njöt av att kunna manipulera röstlägena mellan 33, 45 och 78 varv. Det var intressant att höra Systrarna Fälts "De som skåda upp till Herren" i trestämmig kolibrisång förändras vid 33 varv till ett intressant basmurrande.

Man fick även tillfällen att rysa av helt andra känslor ibland under någon av alla "möten" - alltså sammankomster i kapellet i byn eller någon av utposterna eller grannförsamlingarna.

Det fanns redan då en uppmuntrande kultur av att delge budskapet via sång och musik. Predikanter med eller utan hustrur, evangelister, missionärer, familjer, resepredikanter och då och då någon kringresande kristen musiker. Alla var de "systrar eller bröder".

Många var duktiga sångare och musikanter. Andra spelade hellre än bra, och vissa lämnade outplånliga minnen av hemska tongångar och falsk ärrbildning i musikminnet.

Allt utgick från och kryddades av budskapet som ofta framställdes med en dramatisk underton av rörelse och avsett att elda under och skapa effekter som glädje, hänförelse, skuld, skam, botgöring och ånger. Väckelsesånger. 

Jag väljer att företrädesvis minnas det musikaliska med glädje, men många av texterna kan vid en närmare analys idag göra mig fullständigt mörkrädd och ambivalent om huruvida man ska skratta, rodna eller gråta. Men även där väljer jag att spara godbitarna i hjärtat och se resten som grundval i den fylliga ord/floskel/uttrycksbank som jag idag har nytta av varje gång jag fattar en penna. Den enda bank där jag är stenrik!!

När jag var barn hade såväl dragsspelet som saxofonen blivit rumsrena och betraktades inte längre som syndiga. Det hade förändrats snabbt under bara några år. Dock var det inte alltid självklart att de elektrifierade instrumenten accepterades fullt ut av den äldre generationen.

Några djärva pionjärer (män förstås) trotsade dock inskränktheten och turnerade runt och presenterade med en spirituell underton nya okända instrument såsom halvakustisk gitarr, hawaiigitarr och elcittra. Man bänkade sig storögt med en upprymd känsla och man ömsom njöt - ömsom förfasade sig. En sak är säker - tråkigt var det nästan aldrig. 

Afrikamissionärerna bidrog med målande skildringar i brev till församlingen om knappa förhållanden, umbäranden och framsteg bland hednabarnen. I söndagsskolan stoppade vi pengar i sparbössan som föreställde en knäböjande tacksam afrikan, som bugade varje gång en slant trillade in.

Idag skäms jag litegrann retroaktivt. Men mitt i allt fanns ändå en grundläggande respekt och jag minns inget annat än en jämnställd känsla. Vi ville göra gott. På kvällen läste man storögt ur boken om Djungeldoktorn, fascinerad över alla dessa spännande missionärsberättelser, om krokodiler, folkilskna elefanter och rafflande djungeläventyr. 

Ibland fick församlingen celebert besök av hemvändande missionärer från "fältet". De visade kläder bilder, och förmål från missionsstationen. De berättade fantastiska historier om människoätande lejon, om bufflar och krokodiler.

Vid ett par tillfällen hade de med sig en livs levande afrikan, som fick turnera i traktens skolor och alltid lämnade de ett svartvitt minnesfoto av missionärsfamiljen. Det var viktigt att bli ihågkommen i tankar och förböner under nästa "period"på fältet.

I mitt föräldrahem finns ett helt album med sådana kort och jag minns att jag brukade undra över hur missionärsbarnens liv tedde sig. Än idag tror jag många pingstvänsbarn med mig kan någon trudelutt på swahili.

Där - mitt i detta - satt lilla jag och var fast övertygad om att min världsbild var allas. Jag trodde att jag levde i den vanligaste och normalaste av världar. Trygg och ganska lycklig.

 Idag firar vi nationaldag i Sandviken, med strålande sol, glada människor, jordgubbar, sill och ett avsked. Vinkade Lillebror farväl på sin färd mot sitt nya liv i Bjurholmstrakten. R bär dagen till ära -som de flesta andra dagar - nationaldräkten för Sandvikens Fjällgård. Rutigskjorta keps och arbetskläder. Själv blåser jag upp ballonger och sätter svenska flaggor i morotsbakelser.  Ute blåser sommarvind, göken gal i lågan fjällbjörk och livet är inte så dumt att leva.

 Idag flyter blodet trögt i mina ådror, synapserna går på halvfart och kroppen känns tyngre än vanligt. Grunnar på om det är allergi, allergitablett var för sig eller ihop, eller månne latmasken som tagit över.  Den här tiden när björkarna slår ut och allting grönskar brukar vara kännbar för mig. Dessutom fick jag ju beskedet som inte fick vara sant av doktorn förra veckan. Jag är allergisk mot hundar..... Inte nödvändigtvis mot Leo, men en generell hundallergi. Det  vill jag helst varken prata om eller tänka på förutom att jag försöker arrangera om livet så att jag försöker hålla hemmet i hundfria och  hundiga zoner och äter allergitabletter nu över pollensäsongen. Jag köpte Clarityn men vet inte om jag ska pröva något annat. 

Jag har småjobbat inne idag. Tog nyss en långpromenad med Leo och försöker mobilisera kraft att gå ut och jobba. Det finns en hel del tyngre jobb som behöver göras.  I väntan på rekordnederbörden som beräknas anlända hit det kommande dygnet vill vi försöka hinna så mycket som möjligt och vi måste hjälpas åt.

Äntligen har flugsnapparen kommit till vykortet. Nu är det bara ljungpiparen och älgen som jag inte sett till än. Insekterna börjar komma. Vår myggmaskin brummar på men är ännu ganska tom. Fisken vakar allt mer och sommaren känns nära. En härlig tid.

Hur gör du för att få energi de dagar?

 Usch vad less jag är på dessa ständiga strömavbrott. Eftersom vi är i änden av linjen så är det knappt att vi "räknas" Vi får ideligen övertyga felanmälan om att vi faktiskt är utan ström, då det hos dem ser ut som om felet är avhjälpt, ligger hos oss eller något annat bortförklarande. Det har blivit sämre och sämre för varje år och  vi får lägga ned massor med merarbete  och pengar för att försöka klara frysar och kylar i butiken.  Man är så utsatt när det bara finns en leverantör här. Egentligen har man lust att skita i dem och byta till någon som är intresserad av att ge god service! Bara under tiden jag skrivit detta har strömmen gått 2 gg. Ibland kan den vara borta 5-6 timmar.

Ett mellis eller en entrerätt värdigt ett prinsessbröllop, Finn Chris-p med röra på hemrökt egenhändigt fångad röding, creme fraishe, majonnäs och lite peppar. Ägg och lite paprika på toppen, så mår man som prins och  prinsessa i allafall. Funderar lite smått på vad huvudrätten ska bli senare i afton.... Kanske Sessans fläsklägg, Slottsstek eller Bullens prinskorv.? Efterrätten kanske blir - Små söta Bernadotter med Christyr.... Men just ja!  Vi LCHF:ar ju. Det får nog  bli Jänkare m rampfebersås. Blåbär hallon och grädde på ett silverfat.

Nu  längtar man till fjället.  Efter gårkvällens skogspromenad med R så kände jag att flåset inte var som det skulle.  Måste  ta och vandra lite i motlut på dagarna så kroppen vänjer sig vid något längre turer än 75 meter.   Bilden togs när vi gjorde "Far o Flyg i Adolfström för några år sedan. Man åker helikopter till en fjälltopp, vandrar ner och äter mat i Bäverholmens värdshus. En lagom strapatsrik, mycket vacker och väldigt prisvärd sommaraktivitet. Kan rekommenderas varmt om den fortfarande körs förstås.

Sedan du utforskat Laisdalen fortsätter du givetvis Silvervägen västerut, gör ett kort eller långt stopp här i Sandviken och fortsätter för ett kortare eller längre besök i vårt  vackra grannland. Kör norrut och se Saltströmmen, Nordkap, eller Lofoten, eller kör söderut och kommer in i Sverige igen via E12 , Tärnaby, Hemavan och neröver. Vad tänker du hitta på i sommar?

Den lilla röda mattan måste definitivt rullas ut när lille V gör premärbesöket hos mormor här i vykortet. Förra gången var han inbäddad i magen  och kunde inte fullt ut njuta av mormors stekta röding. Att man räknar dagarna är väl inte så svårt att förstå?