Dagen skypesession med min kära dott och lille H som var alldeles nyvaken glad och underbar, förgyllde min redan guldkantade onsdag. Som alltid blir effekten en varm skön och tacksam känsla som lägger sig som bomull kring hjärtat. Teknikens under kommer väl till pass när man bor i världens ände/början. De små liven förändras ständigt och ena dagen liknar de en släkting för att andra dagen brås på någon helt annan familjemedlem. Till min stora glädje ser jag väldigt mycket av pappa Alvar i lille H. Tänk om man hade fått tvärlåna pappsen ner från himlastaden och ta honom med på en tur i båten med spöet och långedraget – precis som vi gjorde 1971 i Tjärnberg den där natten som kom att bli mitt mest fantastiska fiskeminne. Bara Pappa och jag i den ljusa sommarnatten på sjön och längs bäcken där öringen vakade som galna.
Tänk om jag hade fått visa honom min fina barn och barnbarnaskara, min nya livskamrat och mitt härliga liv här i fjällvärlden. Fått resonera om ett och annat och kanske fått bekräftat det jag starkt misstänker – på gott och ont – att vi är väldigt lika varandra.
Men han blir kvar däruppe. Förmodligen sitter han och fiskar eller spelar mandolin med fötterna i Glashavet och är frisk och glad.