Junitankar
Det växer och gror överallt, nästan så att man kan höra en knopp brista eller ett blad veckla ut sig. Så fort snön smälter – ja ibland redan innan. Jag är alltid full av förundran inför växtkraften i ett frö. Tusensköna eller maskros, björk människa eller djur gör detsamma. Förundran är lika stor.
Hur vet ett frö vad som är upp och ner? Att man ska skjuta rötter nedåt och sträva uppåt mot ljuset? Växa rakt eller slingrigt beroende på art. Ska man få gul tofs, bli lurvig, få åtta ben eller få tåligt näver eller skrovlig bark? Bli något ätbart? Hur vet ett frö – så litet att det nästan är osynligt – vad det ska bli när det blir stort? Vad som är förutbestämt.
Ett frö behöver ej fundera på att omvandla sig till något det inte är – utan kan vara trofast mot den ursprungliga planen och helt enkelt låta sig vattnas av regnet, färdas med vinden, rotas i myllan eller växa i sin livmoder. Och låta det korta livet hända.
Tänk – ett oansenligt, mystiskt litet skräp som blir något fantastiskt och bär gener till framtidens generationer i sitt DNA.
Tänk om man skulle ta och göra som det lilla fröet. Sluta att grubbla så mycket på vad man ska bli, när var och hur. Och istället bara se vart man landar, ta en klunk vatten och sikta mot ljuset. Låta livet och möjligheterna forma. Visst kan man bli lite skev och skamfilad på vägen upp – särskilt om det inte varit optimal växtplats.
Men förutsättningarna finns att vi alla kan bli stora starka och fantastiska mirakel. Vi har det i oss. Oavsett om vi är maskrosor eller människor.
Se dig bara omkring min vän