Jag steg ut på solhörnet och mötte morgonsolen som badade hela världen i guld. Så låg han där på altanen, död. Någonstans väntar hans maka förgäves, kanske med ägg i redet. Sorgligt. Jag har aldrig sett en blåhake förut. Hade föredragit att sitta tyst på en sten i lunden i sommar och höra den jublande sången. Fått se honom flyga fritt. Ilande med munnen full av mat till nya små blåhakar.
Under tiden smälter isen sakta men säkert. Krukorna är planterade och det är med viss vånda vi ser nattemperaturen an. Men solen landar på Björntoppen så självklar och somrig, så jag väljer att tro. Tro på solen, tro på sommaren och tro på att endera dagen får jag se en blåhake i lunden.
