Ni måste vara bra trötta på att höra mina never ending superlativer om hur gott jag mår av att vistas i denna natur, ute på sjön, i absolut tystnad och fiska. Men jag tröttnar aldrig på att berätta om det, ta bilder av det och glädjas åt att jag har världens bästa januarimedicin alldeles runt stugknuten. Så ni får vackert stå ut – eller sluta läsa. Sista veckorna har jag varit ute några gånger och gryningsfisket är som oftast bäst.
De större brukar vara väldigt försiktiga, men jag känner så väl att de var där och efter nån timme börjar de nappa försiktigt. Det som ofta slår mig i är att det är som för människorna – att barnen vaknar först:)
Några rödingar och ibland nån öring brukar vilja följa mig hem. Ett par ”korpfiskar” blir nästan alltid kvar på isen till mina vänner – korpparet – som sitter tätt tillsammans i närmsta björktopp och ropar LEO LEO. Så fort de ser min röda täckjacka kommer de farande. De blir allt mindre skygga och vågar sig längre och längre fram för att ta småfisken jag kastar till dem.
Härom dagen hade vi språkkurs i människoprat del 2. Gunnel – var ordet för dagen. De var skeptiska men jag tyckte precis att det lät som att de försökte med några kluckande gurglanden – som definitivt inte ingår i deras vanliga korpljud. Vi får se hur det går med den saken:) Ha en fin dag alla där ute. Och du – om du är januarideppad så unna dig en fjällhelg och andas bort juldammet. Du ska se att det är rena dunderkuren för kropp och själ.