Och plötsligt som genom ett trollslag är landskapet förändrat. Ljust och mörkt på samma gång. Färgerna är kalla och vattnet så gnistrande som om det gällde livet. Ja, det gäller livet. Tiden hastar.
När skymningen kommer blir ögonblicket än mer viktigt, tanken än klarare och den värmande skuldran att luta sig mot viktigare än någonsin. Det gäller att se om sitt hus, att rusta sig för vintern. Att täta sina knutar och polstra med hopp.
Jag blundar och låta den flyende solens intensiva stråla flöda över och genom ögonlocken och stuvas i livsviktiga portionspåsar någonstans där i tallkottkörtelns innersta skrymslen. Bunkrar med hopp för kommande mörka dagar. Bilder och varma tankar att ta fram till näring och ljus när själen känns dunkel.
