Ur led är tiden. Nattdimman som brukar uppenbara sig först en bit in i augusti lägger ut sina sorgsna ridåer över viken. Huggtabellen säjer att fisket ska bli bra den kommande helgen. Jag håller både tummar och tår. Min storfiskande son och hans sköna skogsrå kommer hit i helgen. Stor glädje!

Husbocken är i snickartagen och gör en ny stilig bastubro. Han gerar och står i och är väldigt energisk och bara aningen arbetselak. Det är goda tecken – då får han mycket gjort:) Själv har jag krattat stranden och eldat skräp. Det blir väldans fint och rent.

Men tänk – det är väl ändå märkvärdigt (och obegripligt) att folk kastar fimpar kapsyler och begagnade portionssnusar precis överallt. För att inte tala om stora bruna kladdiga mullvadshögar med lössnus….Till och med rakt framför vår farstubro. Fast det står askkoppar och papperskorgar lite varstans. Jag har till och med hittat utlagda snusar inomhus. Vidrigt är bara förnamnet på hur det är att behöva plocka upp det folk haft i munnen. Piskstraff borde dom ha och skämmes!

Nu har det blåst upp ordentligt och friskar i en kraftig sydvästan och jag skulle inte själv vilja vara i någon av båtarna ute på sjön. Hoppas folk har vett att hålla sig längs södra stranden där det är lugnare. Idag är alla båtar uthyrda och vi har mycket folk i butiken. Även mycket folk i farten som vill fiska. Själv väntar jag med glädje på sonen och hans tjej som är på ingående om någon timma. Då hoppas jag att det lugnar av, att fisken nappar, att rabarberpajen smakar bra och att vi får ett par fantastiska dagar tillsammans med dem.

Hos oss här i butiken finns allehanda myggjackor, kepsar snygga mygghattar och myggmedel. Dock har vi det sämre ställt med mygg än de flesta. Vi kanske borde utöka sortimentet med myggunderställ. De myggor vi sett hittills verkar nämligen lite småfrusna. Ikväll +4 spegelblankt och oerhört vackert.

Ibland svämmar man nästan över och i bröstet känns det som ljummen champagne som stiger. Det liksom brusar. Orsaken står här på piren med flugspöt. Min stora lilla son som numera är en vuxen och ovanligt trevlig man. Jag inser att jag mestadels har stuvat min vardagslängtan efter mina kära till en av hjärtats kammare som inte ligger i översvämningsriskzonen. Då skulle jag inte kunna leva och verka – om man släppte ut all längtan och kärlek till vardags. Att gå omkring här och hulka i i huckle och storstövlen mellan kunderna skulle inte funka så bra. Men alltid – när jag har mina fina omkring mig inom synhåll – så känner jag mig så ovanligt rik glad och levande.

Nu sover mina killar. Summerar en fin dag och låter tankarna vandra till när och fjärran. Natten är dunkel och ljuset försvagas för varje dag. Tiden går alltför fort. Jag skulle vilja bromsa sommaren och även livet emellanåt. Tankarna går till de mina som är långt ifrån. Saknar och längtar, men gläds åt dem som är här nu. På önskelistan för morgondagen står sol och en och annan firre för ungdomarnas räkning.

Efter regn kommer solsken. Så är det ju. Förr eller senare. Och medans man väntar på att regnet ska sluta får man fokusera på ljusspunkter i det grå. Som en vacker regnbåge eller ett mysigt skypesamtal från små hjärtans fina.

Idag smet vi iväg en stund med ungdomarna på blom och djurspaningsutflykt. Inga guckuskor i år, men väl en fjällvråksfamilj på nära håll samt den där ljuvliga doften av skog och grönt som gör något med människan. Nu är man tankad en stund så man kan leva tills nästa gång.

Fick 1 stycke spikmatta i 50-årspresent. Funderar på att ta fram den i dagsljuset igen och se om min stela ländrygg kan skrämmas i form. Mycket kroppsarbete och stressiga lyft när man har usel kondis och falnande muskelkostym är en dålig kombo. Vi är båda ungefär lika vigulanta som två järnspett R och jag och ålderskrämporna börjar smyga sig på så smått. Försöker dock att fälla upp skygglapparna och inte ta notis om alla dessa mirakelkurer till skönhet och evig ungdom med fantastiska resultat som utlovas i medierna.

Under årens lopp har jag faktiskt fallit till föga några gånger för Tv-shops ljusskygga mirakelvaror. Det har då mestadels handlat om skrymmande otympliga träningsredskap som utlovat fantastiska resultat på bilringsfronten.

Det enda som har smalnat är tyvärr plånboken. Den ”svarta springaren” är numera såld till en godtrogen och ännu icke desillusionerad kvinna. Sit-upsbågen ”råkade” bli kvar i huset vid skilsmässan och jag antar att den fortfarande tar upp ett halvt källarrum.

Den lilla blå magrullaren med handtag står framme i allrummet till allmän fallrisk och förtret. Jag vågar inte använda den mer då jag hört ruggiga historier om folk som slagit ut framtänderna vid användandet.

En enda produkt har varit till glädje i hushållet – Swivel Sweeper som faktiskt fungerar – I synnerhet den lilla bordsvarianten. Yngste sonen ådrog sig dock mitt missnöje då han en gång ”städat upp efter katten” med den stora och sedan inte tömt den på begagnad kattsand. Den efterföljande konfrontationen kan i historien kategoriseras som ett familjeintermezzo.

Sent 80-tal….. Jag minns smärtans tårar brännande bakom ögonlocken – känslan vid användandet av den första tvshops-epilatorn, som långsamt torterande tuggade i sig och slet av stubben på min ena ankel och lämnat den rödblå dunkande och svullen – och inte nog med det – det är mer ! Eländet ryckte dessutom inte upp håret med rötterna som utlovat utan tuggade bara av stråna som föreföll både vassare och fler efter seansen. 595 kr rakt in i elden.

Denna mackapär följdes något år senare av en elektronisk pincett som skulle döda de förhatliga hårstråna en gång för alla. Vilket lurvigt fruntimmer kan motstå en sådan revolutionerande produkt? Inte jag inte.

Man skulle fånga stråna ett och ett för att sedan nypa fast dom med pincetten som hade känsligheten av en stor grilltång. Varje strå skulle sedan behandlas 2-3min genom att hållas fast i pincettklon och dödas av strömmen. Ett evighetsprojekt. Nåja så lätt går det inte.

På senare år har jag följdaktligen varit mycket återhållsam med impulsköp över tv eller internet. R som jag inte i första taget skulle sortera in under kategorin ”hushållsintresserade män” ropade dock upphetsat ifrån TV-fåtöljen häromåret. Han hade fastnat för nån svindyr dammsugarstor ångstrykmaskin. Märkligt att den annars rätt sansade mannen fastnade direkt han slog på shoppingkanalen i dumburken. Jag lyckades dock avvärja detta impulsköp genom en kanalbytande manöver och fick honom på andra tankar.

Sedermera har vi blivit lyckliga ägare till två bra mackapärer. Den bästa av dem är ångtvättaren och som god tvåa kommer fönsterputsmaskinen – vi har ju lite att öva på

Vi får väl se om spikmattan kan göra mirakel med en sämre beg ländrygg. Isåfall så kommer ett prickigt referat framöver från Fakir Forsberg.

På en Loppis ute på landsbygden hittade jag denna obrutna förpackning med silfilter. Vilken nostalgi!Som genom ett trollslag är jag tillbaka i lagårn i Vindelgransele. Jag står i lagårdsporten på den där golvplankan som vickade lite och ser på när mamma i sin ladugårdsrock och med hilkan över håret står och häller den skummande spenvarma mjölken i den därför avsedda silinsatsen. Den är placerad på den zinkfärgade mjölkkrukan. I botten av silen så ligger silfiltret som består av ett cirkelrunt tunt vaddskikt. När all mjölk har passerat filtet sitter Kisse glupskt på golvet intill och slickar sig om munnen i väntan på det porösa mjölkdroppande filtet. I ett par munsbitar så är det slukat. Så här i efterskott kan jag undra hur matsmältningen i kattmagen klarade av denna delikatess, men mig veterligt mådde katterna prima ända till den dag de fick smaka på Gyttorps special bakom gödningskasen. Sedan följde Kisse lojalt med på den sedvanliga Via Dolorosa mot Mjölkbäcken och försökte oupphörligt trassla in sig mellan fötterna på bäraren av den tunga mjölkkrukan. Det var tider det.

Lite nu och då hör jag en liten röst i mitt huvud som säjer: Det var bättre förr!
Idag var den där igen och nu gällde det väderrapporter. I vädersajten yr.no kan man följa vädret timme för timme de närmaste dygnen i flugpricken Sandviken. På tv kan vi dygnet runt från andra sidan jordklotet se hotande orkaner växa sig stora och hotfulla, och följa deras eventuella framfart när/om de kommer in över land i fjärran länder. Minsta skälvning i jordskorpan är känd överallt och vi vet snödjupet i minsta håla. Sandstormar och skyfall världen över kan följas från vardagsrummets soffdjup. Förvisso kan det tyckas fantastiskt med teknikens under, men ibland kan jag sakna frånvaron av tv:n.

Den ”sakta maken” saknar ni inte den ibland? Oskuldens tid…

På arbetsbänken i köket hemma i byn stod den lilla transistorradion. Sjörapporten sändes. Fladen grund, och vattenståndet i Ratan blev obegripliga men trygga mantran som återupprepades dag efter dag. Genom köksfönstret såg man allt det väder man behövde och åskilen drog oftast in från sydväst.

Regnbågen sågs oftast mellan Middagsberget och skolan, och västavere och östan var ganska beskedliga. Lapphandskarna föll från himlen och rakt ned, och om det någon enstaka gång kom hagel, så var det en spännande överraskning.

På Domeijs lanthandel fanns allt det utbud en människa kunde behöva, och man kunde vänta i veckor på ett efterlängtat brev. Det man eventuellt behövde oroa sig för fanns inom synhåll, under den lilla kupolen som sträckte sig från öst till väst, från norr till söder. Jordgloben stod i fönstret hos morfars och spred sitt blåa lampljus. Ord som ozonskikt, försurning, växthuseffekt och miljöhot var inte uppfunna ännu.

…..Visserligen stod hormoslyrdunken i garaget och över trädtopparna strösslade besprutningsflygplanen sitt DDT. Kreosoten och arseniken doftade ljuvligt från telefonstolpshögen ovanför vägen, och på bränngropen fanns det fullt med spännande saker och burkar som senare schaktades över. Men det hade vi ingen aaaning om då…….

Minns ett besök på restaurangen Tapas och dess vitlöksdoftande spanska smårätter givande en ”kontinental” andedräkt som hette duga. R tackade sin lyckliga stjärna som var utom puss-håll. Själv njöt jag i fulla drag och hade tillbringat denna trevliga kväll tillsammans med sju sköna brudar. Vi började prata matminnen och vips mindes man en massa nya saker.

Det som vi hemma kallade för kams kallade någon annan för småpalt.
Jag kan varmt rekommendera Pelle Molins bok – Ådalens poesi, där det berättas om ett riktigt häftigt kamskok med förvecklingar. Kamsen är en underskattad lättgjord snabbpalt gjord på ägg mjöl salt och vatten och var en av min pappas paradnummer. Klimpen som man lade i köttsoppan var ungefär efter samma recept.

Tänk kolbullar…stekta över öppen eld. Vilken delikatess.

Torrgädda att karva flisor med kniv och känna den speciella sältan. Torkat, rökt kött – en riktig höjdare.

Filtettn kunde man som barn få springa till byss och låna – i en glasburk. Alltså – en skvätt hemfilskultur – för att kunna stöpa en egen filbunke. Hemfilet var skafferikallt segt och om man vände skeden snabbt blev den helt ren. Då använde man utan att skämmas en ansenlig del strösocker som gjorde grönaktiga slingor i filet.

Brytan den ljuva – på mjölk eller fil med nedsmulat tunnbröd eller husmans i, och någon lokal syltklick som gav mjölken ljuva pastelltoner i blått rött eller orange.

Hemma hos oss åt vi mycket kornmjölsgröt från egen gröda, och den åt man med ”smörbrunne” – alltså ett gemensamt lågt grötfat på bordet som man åt från varsitt håll och i gröten lade man små gyllene smörklickar. Mjölken hade man i sin egen tallrik.

Dagen efter kunde man äta kallgröt´n och filet. Man lade den kalla kornmjölsgröten direkt i det sockrade sega hemfilet och åt. Riktigt gott faktiskt, även om det kanske låter äckligt.

Kaffeosten och som grädde på moset misseruppan – ett hemgjort messmör. Man kokade vasslen och tillsatte socker och redde av med lite mjöl på slutet.

Palten förstås. I olika storlekar och format. Fyllda med fläsk eller feta. Och då snackar vi inte fetaost;)
Men palten förtjänar en alldeles egen blogg

En affärsidé en kall dag som denna – vore väl att flytta till varma Spanien och öppna ett litet exotiskt hål i väggen där man serverar nordsvenska specialiteter som Kamsn, Kallgrötn och Filet, Misseruppan och Torrgäddan till hutlösa priser. Lappas istället för Tapas…
Vad tror ni om detta?

Runda fasta Raspeballer. Man rodnar nästan när man skriver det. Raspeballer. Det låter som något man vill låna ut en rakhyvel till eller hur?

I själva verket handlar det om det allra senaste på paltfronten. Det finns uppenbarligen inga heliga kor längre. Paltens genuina ursprung i Piteå har alltså nu fått konkurrens västifrån. Ett norskt påfund är alltså detta som handlar om palt i pulverform. Jag är ruggigt skeptisk, men har naturligtvis fallit till föga för reklamens makt och ryktet säjer till och med att de är goda.

Jag slits mellan nyfikenhet och lojalitet men hemfaller ofrånkomligen dagdrömmande åt nostalgiska kulinariska minnen och hamnar då förstås i barndomshemmet – i Mammas kök. I Vindelgransele i hjärtat av Västerbotten.

Ser framför mig det låga rostfria fatet på vaxduken där de små oemotståndliga flatpaltarna samsades med de störra runda fläsk och fetpaltarna. Den rejäla smörklicken från den koboltblå assietten och en försvarlig slev med nykokt lingonsylt. Därtill iskall mjölk i räfflade duralexglas, en aning matta av tidens tand.

Det optimala tuggmotståndet i en väl kokt och lagom hård palt är när man måste ta ett distinkt bett och jobba ordentligt med käkarna för att sönderdela palten till sväljkonsistens.

Efter akten sitter man där och pillar lite förstrött med tungan över det skrovliga partiet i gommen där den obligatoriska fetthinnan satt sig och inväntar paltkomat – det ofrånkomliga tillstånd där man för en timme eller två befinner sig paralyserad i ett kolhydratsrus och hyser en fast övertygelse om att man aldrig mer ska känna hunger.
Under denna tid kämpar verkmästaren i magen med palten i fas 2 och vi tar gärna en liten tupplur under tiden.

Jag myntade detta uttryck om hunger för många år sedan: Likheten mellan mat och kärlek är denna – när man är hungrig så tror man aldrig att man ska bli mätt – och när man är mätt så tror man aldrig att man ska bli hungrig igen. Så är det med paltkomat, i sanning!

I dessa tider när köket blivit internationellt och Tacos blivit svensk husmanskost av idag, vill jag göra en lite närmare analys på Palten som företeelse. Jag vågar drista mig till att påstå att troligen så har all mat sitt ursprung i Palten. Det var där det hela började som kom att sprida sig världen över till minsta vrå och gryta.

Se bara på Vårrullen – deg med köttinnehåll, Pizzan – deg med köttinnehåll, Pajen – deg med köttinnehåll, Pitabrödet – deg med köttinnehåll, Korv med bröd – deg med köttinnehåll, Pirogen – deg med köttinnehåll. Ja ni ser ju själva. Vi får nog helt enkelt söka människans ursprung i Pitetrakten.

En grå dag som denna infinner sig iallafall ett sug och en längtan efter palten – den förunderligt goda gråa knöl. Den passar utmärkt vid något svalare väderlek och intages – liksom surströmmingen – med fördel i goda vänners lag.

Sökte idag i mitt gamla kakskrin efter ett kort att skicka till lilla Mor och fann detta gamla vykort med en silhuettbild av en man i en båt. Bilden klingar ”pappa Alvar” och den öppnar omedelbart dörren till minnenas värld för mig.

Den fyller mig med gamla minnesbilder, värme och fina fiskeäventyr från barndomslandet. Det är som om jag vore där just nu. Känslan att kliva iland ur båten efter en fisketur en regnig sommardag och gå bakom pappa i stövlar och regnkläder upp från ån genom det våta gräset. Vi lägger uttern på bron och så stövlarna bredvid. Ett par stora bruna tretorn, och så mina mindre röda bredvid.

Jag minns ljudet som uppstår när man häller ett tungt ämbar med harr i diskhon. Pappas stolta blick. Känslan av den förväntansfulla katten som stryker kring benen. Köksklockans slag. Ljudet som uppstår när man fjällar spänstig harr på en tidning på träskärbrädan med pappas gamla morakniv och det efterföljande fräsandet från stekpannan. Mamma saltar fisken och mjölar lätt. Jag hör vispen slå i den ljusa spenatstuvningn i aluminiumkastrullen. Jag hör den ännu fina fjolårspotatisen koka lite för häftigt och vattendroppar som fräser mot spisplattan i min barndoms kök.

Jag ser mamma i sitt svart och rödvitrandiga förkläde duka fram för lunch. Hon har hilkan knutet kring den vackra mörka hårknuten. Den bästa tänkbara lunchen i det bästa tänkbara sällskapet står snart på bordet.

Jag tittar på vykortet igen och blir påmind om att vi alla en dag när det kommer till kritan – är ensamma i en båt på väg mot solnedgången.

Är det motlut…eller medlut? Det beror helt på hur du ser på saken och vad du har för mål. Men att som fjällbjörken sträva rakt upp mot solen och ljuset får man lov att påminna sig om. Varje ny dag:)

Det är något alldeles speciellt med bulldoft. Den där speciella doften av nygräddade kanelbullar som vindlande söker sig in i näsans skrymslen genom hjärnans lustcentrum och raka spåret till barndomsminnesbanken. Kanelbullen förmedlar en omedelbar association till mamma, mormor, förmiddagskaffe, rastplats, simskola, stugan eller fikakorg. Ofta till sammanghang med familj eller vänner. De är tilltalande i sin vackra runda form, med härliga godheter dolda i de brunstrimmiga vindlingarna – söta, smöriga och sockriga. Ingen bulle är den andra lik även om ingredienserna med små variationer är desamma

Här gräddar jag dagligen plåt på plåt av de välsignade bake-offbullarna, kanelsnurrerna som norrmännen säjer. Bullarna går åt som smör i solsken. -Åh, så gott det doftar, hör jag flera gånger om dagen. Oavsett nationalitet köper man ofta kaffe och bulle vid sitt stopp här i Sandviken. Bullen intages oftast med kaffetår ute på hörnet, i tältkåtan, eller vid ståbordet i entren med utsikt mot Björntoppen.

Människor på väg, till eller från semester, fiskeresa, Hurtigrutten, eller helt enkelt bara på rundtur. Bullätare av alla folk och stammar, på sitt tilfälliga stopp här i Sandviken. Det är fascinerande att se. Ibland alternerar jag med morotskaka eller vaniljmunkar och årets nykomling förstås – den frasiga croissanten. Men störst av allt är kärleken – till kanelbullen.

Den sommarn, den sommarn. Så fort den drar förbi. Grå dagar bryts tillfälligt av varma brisar som känns lika flyktiga som när man passerar den varma ugnsluckan – och så vips är ögonblicket förbi. Igår kväll så fick vi lov att tända lampor för första gången på månader. Fast enligt kalendern borde sommaren stråla mitt i sin prydno och det rimmar illa med den låga nivån av sommarglädje i energitanken som jag har. Hur känns det för dig? Och hur gör du för att inte låta dig tyngas ned av väder och andra faktorer man inte kan styra över. Nu skulle jag vilja ta dig läsare till hjälp för att hålla humöret uppe och inte riskera att halka med på regnvåta nedåtgående tankespiraler. Vad finns det för skatt i änden av din regnbåge? Tacksam för tips:)

Tillvaron håller andan. Det våta plaskande regnet har dragit vidare på nya äventyr. Måhända det återvänder, men just nu ligger sjön mörkt grönsvartlackad och tunna slingor av dimma lindar sig blygt kring skrevor och bäckar. Alla fjällbäckar strömmar överfulla. Sjön är hög och molnen modernt grå i olika mörka nyanser. Trist kan tyckas – men ändå outsägligt vackert. Så skönt och stilla att komma hem till vykortet efter en hysterisk dag på Arvidsjaurs gata.

I ett av mina senaste inlägg där jag lovordade de norrländska läckerheterna kom kamsen att nämnas. Jag relaterade där till historien som Pelle Molin skildrade i Ådalens Poesi. http://runeberg.org/adalen/09.html.

Pappa brukade högläsa den berättelsen och den boken är även ett av mina allra första egna läsminnen. Men det är den enda berättelsen av Pelle Molin som jag lagt på minnet och för övrigt har jag inte haft någon kunskap alls om honom. Men jag minns att under min studietid i Härnösand jag brukade slänga ett getöga upp efter Ångermanälven när man åkte buss över Sandöbron och ägna Pelle Molin en liten tanke. Allt på grund av kamshistorien.

Så fick jag denna intressanta kommentar från en läsare igår som verkligen väckte min nyfikenhet.

Hej Gunnel – jättefin blogg hörru! Pelle Molin kan du också läsa för att du faktiskt knappast hetat Gunnel om det inte vore för honom. Faktiskt! Och fascinerande är också Fredrik Lindskog, fiskaren och friluftsälskaren som ”lurade” iväg Pelle över fjällen till Nordland och sen också arbetade som läkare i Arjeplog. Jag skrev på en bok om bl.a. dessa saker, men lade ned pga noll intresse från norr. Lycka till med allt! C-H från Sandviken (i kolbullebygd – Gästrikland)

Tack C-H! Gissa om jag blev nyfiken och intresserad av att få veta mer, om Pelle Molin, om Fredrik Lindskog och förstås…Historien om Gunnel:) Jag började genast googla och insåg att det fanns en hel del spännande öden och äventyr att läsa. Han fotvandrade till Norge ihop med denne unge läkare Fredrik Lindskog i slutet av 1800-talet och vistades en del i dessa trakter och i nordnorge.

http://smulansblog.blogspot.it/2014/07/pelle-molin-borjan-till-slutet.html

Här finns även Historien om Gunnel:) Och jag kommer att söka vidare och läsa mer om detta.

http://runeberg.org/adalen/03.html

En ljuvlig ljummen sommarkväll här i vykortet. Folk sitter på stranden, vid borden, i kåtan. Alla vill fotografera den fina solnedgången. Ute på den spegelblanka sjön syns några fiskare. Några bastande entusiaster dyker rakt ner i Tjaktjaures klara vatten. Skratten ekar över sjön. Vi beställer en till sådan här dag till att börja med.

Väldigt sällan nuförtiden, men likaväl ändå, så händer det någon gång per år att jag eller R får en låsning, upphakning eller vad termen nu egentligen är. Effekten blir i allafall att det känns som om ett grillspett vore inkört rakt igenom nacke o bröstrygg. Det är sådana gånger man önskar att en skicklig sjukgymnast fanns i närheten. Att man inte bodde i världens ände. Nu blir det huskurer som gäller. Man tager vad man haver. Och är lättad i vetskapen att det inte är något farligare än muskler och ligament som spökar. Man kan ju inte sätta sig och köra 10-15 mil för minsta krämpa.

R har lyft mig 3 gg idag. Jag har ätit ipren, paracetamol, masserat med pronaxensalva och legat på spikmattan (vilket visade sig vara outhärdligt vid kombination av samtidig myggattack). Detta får mig trots eländet att tänka på den humoristiska historien om den äkta mannen som säjer : Min fru har aldrig lyft sig. Men hon har släppt sig nu och då)

Husbockens lyft brukar efterföljas av ett knakelibrak och så är saken ur världen. Dock inte denna gång. Och denna leveransdagars absoluta mardrömsdag har jag gått sedan i morse med kallsvetten pärlande av smärta i hopp om att hårt och aktivt fysiskt arbete skulle få det att lossna. Men icket! 17.15 gav jag upp.

Kom att tänka på en gammal ”huskur” jag läst om. Att lägga sig med det onda stället på en tennisboll och låta den massera och stretcha med hjälp av kroppstyngden. Jisses vad det sprakade och brakade när jag vred på nacken och rörde mig med tennisbollens tryck rakt på det onda. Det nästan svartade för ögonen. Men trot eller ej. Det känns som att det faktiskt lossnat och i ett annat, mer vigulant liv, skulle jag ha hjulat av glädje. Nu nöjer jag mig med att lättad och med en viss skepsis avvakta kvällen och se om detta verkligen kan vara sant….

Tennisbollen är numera krackelerad och massakrerad av ett litet men kompakt fruntimmers fruktansvärda krafter och en ansenlig kroppstyngd. Men jag får väl ta och införskaffa en ny och ge denna till en glad vovve.