Våryran efter en solig dag och en god middag framkallade ett akut musicerandebehov hos mig. Sicken tur att jag bor ihop med min enda och trognaste fan Robban som genast gör vågen och strålar som midnattssolen själv så fort jag närmar mig pianot. Min makalösa spelmanick hjälper mig mycket på traven med komp och inspiration. Stundvis låter det riktigt bra och i minnet hittar jag flera egenhändigt komponerade låtar som jag tycker är riktigt bra och som R älskar, förutom alla gamla och halvgamla örhängen som jag själv älskar förstås. De skulle förstås göra sig särskilt bra om någon annan framförde dem, men kanske inte låta så pjåkigt heller om jag själv gav mig på dem.
Under spelningens rus väller en massa kreativa fantasier fram. Nya melodier och texter föds. Plötsligt fylls jag med både energi och självförtroende för en stund. Kanske rentav en gång under min livstid jag skulle ordna en spelning med mig själv här i vykortet.... Våga. Göra klart mina halvskrivna alster och framföra dem. Om inte annat så för lommen knipan och Robban. Det har jag ju hemligen drömt om ända sedan jag först såg detta ställe på hemnet: Musik i sommarnatten. Toner som ljuder ut över en spegelklar sjön i den ljusa sommarkvällen.
Drömma går ju en strålande kväll som denna....Men när söndagsmorgonens kranka blekhet innfinner sig så får mina drömmar stå tillbaka - som vanligt, om jag känner mig själv. Då blir det som för Alfons Åberg . Jag "ska bara" göra färdigt alla måsten först innan jag unnar mig något så onyttigt som självförverkligande medelst musicerande.