Kylan känns genom märg och ben. Den tränger in genom husväggar och underhud. Ute är det bedövande vackert. Kylan liksom syns i luften. Fjällen skimrar i ljusrosa, ljusblått och svagt lila. Solen syns förstås inte än men lyckas ändå på något förunderligt vis tänja några av sina mest gyllene strålar och pensla ett gnistrande stråk längst upp på fjällkammen. Röken stiger spikrakt upp ur skorstenen. I den stora björken sitter ett par frusna fåglar alldeles stilla som för att hushålla med kroppsvärmen.
Den här helgen känns alltid lite speciell. Lite som blindtarmen. Den bara finns där. Trettonhelgen återkommer även fast jag inte riktigt vad man ska ha den till – även om jag känner till historien bakom. Kanske i nutiden detta är helgen då man ska göra slut på alla fjolårskakor? Men vi firar väl med ännu en i raden av myskvällar
Tankarna går till nära och kära och någonstans poppar en svag minnesbubbla upp relaterat till trettondagshelgen. I en av storasyster Ellens Lotta-böcker erinrar jag mig en tretttondagsfest som jag genom fantasins läslinser målade upp till något alldeles fantastiskt. Kanske dags att läsa Lotta-böckerna igen…… Nej förresten…. Gamla skira drömmar och fantasier ska man inte spräcka och förminska genom att ta fram och läsa genom medelålderns ärrade och luttrade glasögon. De ska nog förvaras och försiktigt sättas på piedestal i dagdrömarnas tittskåp och i fantasins luftslott – att betraktas på tids avstånd. Tänk om man för en sekund kunde återskapa förmågan att fantisera igen, som när man var ett litet barn.
Önskar er alla en fin trettonhelg!