Väldigt sällan nuförtiden, men likaväl ändå, så händer det någon gång per år att jag eller R får en låsning, upphakning eller vad termen nu egentligen är. Effekten blir i allafall att det känns som om ett grillspett vore inkört rakt igenom nacke o bröstrygg. Det är sådana gånger man önskar att en skicklig sjukgymnast fanns i närheten. Att man inte bodde i världens ände. Nu blir det huskurer som gäller. Man tager vad man haver. Och är lättad i vetskapen att det inte är något farligare än muskler och ligament som spökar. Man kan ju inte sätta sig och köra 10-15 mil för minsta krämpa.
R har lyft mig 3 gg idag. Jag har ätit ipren, paracetamol, masserat med pronaxensalva och legat på spikmattan (vilket visade sig vara outhärdligt vid kombination av samtidig myggattack). Detta får mig trots eländet att tänka på den humoristiska historien om den äkta mannen som säjer : Min fru har aldrig lyft sig. Men hon har släppt sig nu och då) 
Husbockens lyft brukar efterföljas av ett knakelibrak och så är saken ur världen. Dock inte denna gång. Och denna leveransdagars absoluta mardrömsdag har jag gått sedan i morse med kallsvetten pärlande av smärta i hopp om att hårt och aktivt fysiskt arbete skulle få det att lossna. Men icket! 17.15 gav jag upp.
Kom att tänka på en gammal ”huskur” jag läst om. Att lägga sig med det onda stället på en tennisboll och låta den massera och stretcha med hjälp av kroppstyngden. Jisses vad det sprakade och brakade när jag vred på nacken och rörde mig med tennisbollens tryck rakt på det onda. Det nästan svartade för ögonen. Men trot eller ej. Det känns som att det faktiskt lossnat och i ett annat, mer vigulant liv, skulle jag ha hjulat av glädje. Nu nöjer jag mig med att lättad och med en viss skepsis avvakta kvällen och se om detta verkligen kan vara sant….
Tennisbollen är numera krackelerad och massakrerad av ett litet men kompakt fruntimmers fruktansvärda krafter och en ansenlig kroppstyngd. Men jag får väl ta och införskaffa en ny och ge denna till en glad vovve.