R städar och sorterar i uthus och förråd. Han kom för ett tag sedan in med en av alla mina lådor med kilovis med sparade brev teckningar och kort. Han ställde den på köksbordet och bad mig se om det var något att spara. Jag tänkte ”snabbgå” igenom den och slänga det mesta. Trodde jag.
Istället öppnades nostalgins dammluckor och ett sammelsurium av minnen, gömda, glömda och delvis förträngda vällde fram i dagsljuset där jag oförberedd på denna känslofors står här i köket medans fjällvärlden visar sin vackraste sida genom alla fönster. Jag blev aningen knockad om sanningen ska fram, och kräftan i mig framkallade en icke oansenlig del saltvatten under genomläsningen. Så många känslor.
Barnteckningar, hårlockar, gamla pass och körkort. Dagis och skolfoton, inbjudningar till 30, 40 50 och 60-årsfester. Krya på dig-hälsningar, inbjudningar till barnkalas och julfester. Farsdags och morsdagskort, julhälsningar och massor med vykort från fjärran stränder – från ännu kära vänner men även från borttappade gamla bekanta. Tackkort för uppvaktningar, sorgetack, barnafödslar och allehanda bemärkelsedagar. Små söta bebisar och leende barn på fårskinnsfällar, med tomeluvor och finkläder. Gigantiska glasögonbågar och permanentkrull.
Brev och kort till barnen från farmor eller mormor. Idag läser jag mellan raderna på farmors kort som hon skickade till Alexander för 18 år sedan. Jag känner hur ögonen fylls med tårar och förstår först nu att hon kände det då – precis som jag gör nu. Avståndets sorgliga dilemma.
Hälsningar från gamla brevvänner, gamla kärlekar och en del sorgesamma brev med uppbrott som tema. Generationers hälsningar. Brev som aldrig blivit postade av olika anledningar. Leif ”Loket” Olssons autograf. Program till julfester och konserter där jag själv eller barnen varit inblandade.
I en alldeles särskild hög ligger de dyrbara breven från mamma. Dem ska jag läsa en annan dag. En alldeles speciell stund. Blotta åsynen av dem gör mig känslosam
Mängder av brev och kort från mina systrar. Mina kära systrar i allmänhet och syster A-M i synnerhet. Blir överväldigad av alla deras omtankar för sin lillasyster. Jag känner mig rik. Änglar, hjärtan, fiskar, blommor hemgjorda och köpta kort och en massa kärlek. Hur ska man kunna slänga detta. Jag börjar göra högar till mina barn, för att skicka tillbaka till dem det de gjort eller fått. En slags pusselbit till livet kan man säja. Sedan får de slänga eller spara vilket som känns bäst.
Jag slås av tanken på hur framtiden kommer att se ut. Där de flesta brev och hälsningar ligger i en dator eller telefon och bara är en hårddiskskrasch bort. Så sorgligt att tänka på. Det är något alldeles speciellt med pappersbrev.
