Här i avkroken är det extra viktigt att man håller ihop, vet sin uppgift och bär bördorna tillsammans!
Och även när man börjar bli så gammal att det växer mossa på en – så kan det ändå vara vackert. Mjukt och strävt på samma gång…..
Till och med när det börjar byggas fågelbon i alla möjliga skrymslen kan det vara fint ändå…..
Ja även fast jag vet att andra varit här före mig… så får man bara acceptera att sådant är livet
Och man blir påmind om att man ofta måste se över stommen – om det ska hålla i alla väder.
När det börjar luta åt något håll får man göra sitt bästa och försöka stötta…..
Himlen lyser blå där bakom i allafall
och allt går så mycket lättare – så länge man får vara två.
