Det har varit lite tomt och ödsligt i ordförrådet på sistone. Inte som när ”ladorna” är fulla och tankarna står otaliga och otåliga på kö för att präntas ut i ett kvillrande flöde. Eller inte ens som när jag får gulla lite och locka tankeflödet från sitt blyga hörn. Det känns lite trist att det är stiltje, och för en eller annan sekund befarar jag att det är färdigtänkt, färdigpratat och färdigskrivet för min del. Kanske rent av alla mina ord redan är använda? Så känns det.
Eller så påminner jag mig själv om att det är ju januari!! Min årliga sega tid. Ljuset kommer så sakteliga tillbaka och som ett brev på posten infinner sig denna min själsliga tröghet. Jag vet att det är övergående men ändå aningen smärtsamt.
Som tur är så finns de dagliga rutinerna, de vackra omgivningarna, rödingen, kunderna, de hungriga killarna och så papperhögarna. Högarna som så terapeutiskt och tålmodigt manar mig att harva på – ett blad i taget. Sånt som helt enkelt måste göras och som ger en slags tillfredsställelse för varje transaktion.
R verkar ha lärt sig att känna igen detta. Han säjer inte så mycket om det men slår lite oftare än vanligt ut sin oändliga breda och varselgula famn och håller mig hårt då och då för en sekund när vi hastigt möts i vardagens maskineri. Eller så håller han mig sysselsatt med verktygssökande och små korta kommandon:) Han som är min starkhet i livet.