Jag pratar om den ryska dockan. För mig är den en alldeles lysande beskrivning av oss människor oavsett storlek. Vi bär alla med oss bebisen, småbarnet, skolbarnet, ungdomen och vuxenlivets olika stadier ända fram till ålderdomen, om vi får leva så länge.
Om sjukdom eller svårigheter förminskar människan i ork och förmågor, så är det viktigt att man som medmänniska tar fram den förståelse, fördragsamhet och omtanke som krävs, men samtidigt själv försöker hålla i färskt minne hur det faktiskt var att vara liten svag och sårbar.
