I väntan på de efterlängtade minusgraderna som i kombination med vindstilla väder skapar förutsättningar för en kristallklar och inbjudande nyis på sjön, ägnar vi vår lediga dag åt precis det vi mestadels gör – hela tiden. Jobbar. R i synnerhet och jag i allmänhet har svårt att separera jobbet från det privata livet. Idag tog jag honom mellan fyra ögon över köksbordet och hade ett allvarligt ”medarbetarsamtal” med honom. Efter gårdagen då han var helt utslagen och sliten till max blev jag riktigt förskräckt och åter igen påmind om att man/han/vi/jag måste vårda hälsan. R är bra på det mesta – förutom att vara ledig, göra ingenting och göra roliga saker bara för att de är roliga – själv och tillsammans med mig.
Vardagen – och helgdagarna med för den delen är smäckfyllda med sociala möten, service och prat. Vi träffar fruktansvärt mycket folk och när kvällen eller helgen kommer så längtar vi mest av allt efter att ”bara vara” sitta kravlöst intill varandra i katapultsoffan och stereoslumra.
Visst drömmer jag – mer än honom – om gemensamma utflykter, trevligheter, telefontystnad, och kvalitetstid på tuman hand. Men mest av allt drömmer vi om att vi ska få vara fortsatt friska och kunna leva och bo här även i framtiden – långt efter att vi avvecklat allt vad verksamheter heter. Han är ju egentligen pensionär och jag kan alltid jobba som sjuksköterska här eller där när den dagen kommer.
Nu har han fått i hemläxa att trappa ner lite på tempot, sova och ta sig tid att äta och vila ordentligt mellan arbetspassen. Nya projekt får vänta en stund.