Någonting triggades igång i själ hjärta och hjärnkontor i samband med musikaftonen. Jag känner hur mina cementerade ideér och bortprioriterade tankar, ord och toner – min inspiration – liksom börjar rotera med ett stilla knakande. Som en annalkande islossning när proppen strax går, som en timmerbröte eller ett plockepinn där allt plötsligt lossnar. Eller som annalkande krystvärkar eller trängande naturbehov. Den första lilla valpen som kom – min sprillans nya sommarsång – som lossnade och trillade ut lagom tills igår – den kommer att efterföljas av flera. Så känns det faktiskt och det gör mig så in i bomben glad. Jag har saknat inspirationen och det kolsyrade ordflödet så länge nu.
Kanske på grund av min inpräglade fostran? Plikten först och nöjet sedan! I och för sig ett bra motto – men kanske inte ger den optimala såjorden för en plikttrogen känslomänniska. Har ofantligt svårt för att ta mig tid att gå undan, prioritera skapandet och fånga små vindpustar av inspiration som av och till nuddar hjärnbarken i flykten. Nej det blir lite mer som för Alfons Åberg – att jag ”ska bara” först. Att sedan vår vardagsplanering aldrig håller pga oförutsedda händelser och möten gör att ”lyx” som att skriva eller komponera får ske på nåndag istället – det är bara att acceptera. När kvällen kommer är man tömd.
Men visst har jag lust att rymma iväg en stund ibland. Bara sätta mig i en tyst och tom stuga titta ut över sjön och fatta pennan. Det står på min önskelista över saker jag borde ge mig själv! Vad står det på din?