Minns med en lätt ångestfylld känsla barndomens lilla grå tummade skrift med svarta moln mot en grå himmel, bombplan vid horisonten och en gasmasksprydd person på omslaget: Om kriget kommer….
Den skriften bidrog starkt till min barndoms fasa för kriget. Pedagogiska vuxna i bekantskapskretsen kunde kläcka ur sig saker som: Hördudu Alvar – vad tror du om världsläget?
I kapellet var ständigt ämnen som ”den yttersta tiden och den yttersta domen på tapeten. Man hörde prat om ”ryssen” och om Tjeckoslovakien och jag minns hur jag den dagen var hos en kompis när kriget i Tjeckoslovakien var ett faktum. Vi hörde nyheterna från den lilla transistorradion som stod på köksbänken, och jag minns hur jag cyklade hem fort fort, ramlade och skrubbade upp mina knän. Jag var helt beredd på att fly.
Under sängen hade jag ett tag en packad påse ifall vi skulle bli flyktingar. Rädslan hade triggats igång efter att jag hade läst en romantiserad men hemsk bok som hette Flyktingflickan. Och varje gång viggenplanen lyfte från Gunnarns militärflygplats och drog in över grantopparna i Vindelgransele och sprängde ljudvallen så nästan stannade hjärtat i bröstet på mig. Min fantasifyllda värld var inte så stor. Tjeckoslovakien eller Gunnarn – båda tycktes lika nära eller avlägsna. Källargubben, Ryssen eller Jesu återkomst – alla tycktes de lika skrämmande för en flicka med livlig fantasi.
Men tänk – I vårt land, redan idag – men framför allt i framtiden, så kommer vi att möta människor inom vård, skola och äldreomsorg, med faktiska och reella upplevelser och minnen av krig, våld, naturkatastrofer och tortyr. Hur ska vi veta vad människor har i sin livsryggsäck, och hur ska vi kunna vara professionella och ge dem ett läkande bemötande. Det blir en stor utmaning.