Precis som jag skrev för nästan exakt två år sedan så är fortfarande min ringa längd en källa till frustration – utom när jag ramlar förstås. Då har man praktiskt nära till backen. Men för en inlandspygme av blandras som undertecknad, uppstår nu och då en del praktiska problem. ( Jag har hört säjas att det finns 6 folkslag i mitt blod, fast ej fått svart på vitt angående detta.) Problemet för dagen är min ”underlängd”. På grund av den uppstår ständigt problemet att jag inte når ner till golvet med fötterna vid sittande. Förutom att det ger fysiska besvär som myrkrypningar och irritation i underbenen åstadkommer det även ett visst avkall på min pondus och trovärdighet. Vem repekterar ett litet fruntimmer som sitter och dinglar med benen?? Det kan ingen knytblus eller axelvadd kompensera. Nej, det är bara att inse att det är jag och en viss herr Marjasin i mitt lag. Kanske dags att anlägga en liknande mustasch och se om det ger effekt. Idag sitter jag med mina tjocksocksprydda fötter på en skrivarkartong pysslar med fakturor och kvitton och morrar över mina stickande fötter. Ska man verkligen behöva kliva i platåskorna igen?? Njasi. Har nog trippat omkring i högklackat halva mitt liv och tänkte inte behöva hamna i den kvinnofällan igen mer än möjligen vid enstaka högtidliga tillfällen. Å andra sidan får man väl vara tacksam så länge man når ner till golvet när man står 
Hur gör ni andra kortisar? Har du något bra tips? (förutom att köpa lekstugumöbler)
↧
Inlandspygme i repris
↧