Det utlovade grandiosa regnvädret är här. Det smattrar av tunga droppar på plåttaket och det känns att det får bli en innedag. Man gruvar sig för de få stegen mellan hus och toa, och skyndar sig allt man kan för att slippa bli blöt. Jag sorterade regnkläder härom dagen och insåg att flera delar saknades. Troligen ligger de i någon av de andra flyttkartongerna. Men den gröna gamla sydvästen uppenbarade sig plötsligt. Jag snurrade den på fingertoppen och kände på materialet. Plötsligt och åter igen slungades jag i minnet tillbaka till barndomen och min och pappas fisketurer då jag var i 10-årsåldern. De sommardagar då det regnade kunde vi fara ut med båten och uttra eller dra släplina. Då det inte var några göromål med höbärgningen. Man klädde sig i oljerock, galon sydvästar och gummistövlar. Tog saft och smörgås med i en påse och gick genom det våta gräset ner till ån där den likstammiga smidiga forsbåten stod uppdragen. Den skulle ösas ordentligt innan vi kunde bege oss ut på älven.
Sommarfisket gick bäst någorlunda tidigt på säsongen innan gräset på grunden växt så det fastnade i flugkrokarna titt som tätt.
När jag väl hade lärt mig att hantera uttern var vi ett bra team Pappa och jag. Vi behövde inte säja så mycket till varandra utan han rodde och jag skötte uttern, parerade strömmar, stenar och dykare (gamla sjunkna stockar från flottningen). Vi satt där i timmar han och jag dessa regniga sommardagar. Ingenting fanns som stressade eller oroade våra tankar då. Runt omkring oss hade sjöfågelmammorna simskola med sina små dunbollar.
Man visste ganska väl vart fisken stod. Råkkanterna, de olika grunden och strömkanterna. Det bästa fisket fick vi oftast när det småregnade och bara en svag östanvind krusade ytan. Men inte så stark att den tog ut strömmen. Då kunde det bli trassel när linan skulle ut igen efter att man tagit loss en fisk. När som helst minns mina fingrar känslan av den stretande fisken och motståndet i linan. Man satte de långa tafsarna i en prydlig rad på relingen, landade därefter harren och förpassade den till zinkhinken som stod mitt i båten. Sedan försiktigt ut med tafsarna igen, en efter en, utan att trassla. Det brände liksom till i bröstet när Pappa berömde och blev alldeles varmt. Lite tristare när han tillrättavisade. Det bästa som fanns var att få beröm. Farfar hade lärt mig att sköta utterbrädan något år tidigare och han var ingen stor pedagog. Men jag lärde mig, och hade intresset i blodet.
Efter några timmar tog vi in linan. Fikade i båten och småpratade. Så småningom begav vi oss hem till Mamma med vårt fiskeämbar. Hans och mina stövlar i bredd på bron bredvid uttern. Stolta hällde vi fisken i diskhon och så vidtog rensandet innan harren hamnade i stekpannan. Middagen var räddad. Mandelpotatis, stekt harr, mammas ljusa spenatstuvning, tunnbröd med smör och hemmjölk. Vardagslyx i mitt barndomshem.
Sådana här regniga sommardagar blir jag påmind. Fiskelusten finns där ständigt. Men sydvästen känns inte så lockande. Jag väljer att befinna mig inomhus men drömma mig bort till minnets regniga sommardagar med alla sina fina minnen och spänstiga harrar från barndomstiden.