Läser sånt jag skrivit 2012 och hittar detta blogginlägg skrivet vid ett besök i barndomshemmet medans mamma ännu levde och bodde kvar där. Hon var då 89 år.
Efter en alldeles för lång väntan kunde jag äntligen åka och hälsa på min älskade lilla mamma som bor kvar i mitt föräldrahem. Hon stod där söt och glad på farstubron och välkomnade oss när vi kom. Trots att hon är på sitt nittionde år och hälsan sviktar så mötte hon oss, finare och gladare än någonsin. Söt som en ros och sådär spontan och härlig som bara hon kan vara. När hon visade oss ett urklipp som satt på kylskåpet och som hon sade symboliserade känslan av hur hon upplever livet just nu, så blir jag både glad häpen och ödmjuk. ”Jag glider omkring på moln av hur roligt allting är just nu”.
I rimlighetens namn torde frågor om hälsa och framtid ligga överst på Mammas agenda, men jag bestämmer mig snabbt, där och då, för att lära av henne. Jag vill också försöka se det positiva som händer just nu, strunta i eventuella eländigheter och bara vara tacksam för varje ny dag. Jag såg min dotters leende när hon med handen under sitt hjärta förundrat såg på sin starka fina lilla mormor
Mamma tog mig på en rundtur bland sina prunkande pelargoner som ännu lyste i fantastisk färgprakt. Hon tog mig ut i trädgården och visade mig ståtlig potatisblast och dignande vinbärsbuskar. Vig som en ekorre böjde hon sig ned och drog upp några späda morötter ur det trädgårdsland som i alla tider levererat ljuvliga primörer och hållbara morötter som ännu på senvåren kunnat hämtas spänstiga ur potatiskällaren och sandhinkarna. Med ens var jag i känslan förflyttad till de kyliga skolstartsmorgnar i slutet av augusti då man tog sig en morot ur jorden, drog av den mot det våta gräset och påbörjade promenaden till skolan.
Jag åkte hemåt med hjärtat fullt av stolthet och glädje och är så glad för varje gång som jag får möta henne, min älskade mamma.