+
Idag piskar snövinden iskalla nålstick i kinderna så förutom dagens träningspass – att skotta av bron – stannar jag inomhus. Dax att städa i mitt vitrinskåp och putsa mina ”grönsaker”. Samlar kraft och tittar lite extra kärleksfullt på min fina skatt – Farfars fina fjällröding – som jag fick av min kusin Åke på min 50-årsdag
Jag minns hur jag som barn stod i farfars finrum vid det stora skrivbordet och tittade på den, följde konturerna på den vackra snidade fjällrödingen med pekfingret och undrade om det var en riktig fisk eller inte.
Nu och då genom uppväxten och livet har jag tänkt på den, och varje gång framkallade den omedelbart minnet av den svala luften i farfars finrum, doften av nyutslagen porslinsblomma och smaken av hemkokta karameller.
Ni som hört min Tankeväckare vet hur mycket min farfar betydde för mig i barndomen. Han, i vars vadmalsknä jag som barn ofta satt efter middagen. Han som ritade så fina ekorrar och rävar på baksidan av gamla sverigekuvert och som en försommarkväll lärde mig att ro på Småträskets blanka vatten när jag var 8 år.
Han som retsamt rufsade om mina trasliga hårflätor och kallade mig för ”lörvtacka” och som körde sin specialramsa när jag var ”tjörmut”: Tripp trapp trull, ingalunda lurv. Harta kvarta kvinta get´n böcken skörv!
Nu är rödingen min och rankas definitivt till en av mina finaste ägodelar. Den har fått hedersplatsen i mitt vitrinskåp, så att jag kan se den varje dag och påminnas om mitt ursprung.
Det känns som att den är hemma här – i sin naturliga miljö. Tack kusin Åke för att du tänkte på mig som ”rätta händer”.