Redan fredag före 1:a advent hade fröken Ingeborg uppmanat oss barn att ta med oss en liten ljusstake och ett ljus att ha i skolbänken under adventstiden. I jullådan som förvarades i källaren hemma, låg den lilla ljusstake – eller de två ljusstakar jag minns. En grålackad enkel träfåle, troligen något som min bror Sixten gjort i träslöjden, och så en liten blank porslinstomte i blått och rött som hade en lite för stor ljushållare vid sin fot.
Kan du känna igen den andäktiga känslan av att öppna ett alldeles nytt paket Liljeholmens småljus? Att sedan få plocka upp det blanka ljuset ur den lilla rutiga skolväskan, sätta det i ljusstaken och så se fröken gå runt i klassrummet, bänk för bänk, och tända våra små ljus, innan hon själv tog plats bakom katedern och öppnade boken som skulle komma att bli årets julföljetong. Hon såg ut över vår lilla skara, tog ett djupt andetag, stillade sig och började sedan att läsa. Hon läste ur Jul i Sörgården, Sampo Lappelill, Flickan med svavelstickorna eller någon annan gammal saga med julanknytning. Säja vad man vill om fröken Ingeborg, men högläsning var en konst hon behärskade till fulländning.
Idag skulle det vara helt ovärderligt att för en minut få återse en glimt ifrån en sådan skolmorgon. De stora vita klotlamporna som hängde ned från det brunfernissade skolsalstaket var nedsläckta. Endast lågorna från våra ljus flammade stilla där alla de olika ljusstakarna stod uppställda intill bläckhornshålet på de bruna hårdlackade träbänklocken. Utanför fönstren framträdde den stora rönnens rimfrostiga grenar i det försiktiga, blå och så bedövande vackra gryningsljuset. Dagen kunde ta sin början.
Jag skulle vilja känna skolsalsdoften, se oss barn och höra hennes stämma. Se henne bänka sig vid orgeln, slå upp den röda koralboken och höra våra barnaröster fylla rummet. Fröken var en del av min barndomsmiljö som uppmuntrade till fantasi, drömmar, och kanske ibland även till verklighetsflykt. Tänk vilka resor vi fick i berättelsernas, stämningarnas, fantasiernas, saGornas och bibelhistoriernas värld. En lite märklig blandning men en inte alldeles dum packning att ha längst ned i sin ryggsäck av barndomsminnen.