Årstiden inbjuder och uppmanar till gardinbyten och mer vintriga textilier. Jag hämtade strykjärnet och ett gammalt påslakan att stryka på och tog med det ner i köket. In genom köksfönstret gnistrade en intensiv novembersol och lyste in på mig och mina göromål där på köksbänken. Det gamla påslakanet kändes mjukt som siden under mina fingrar och jag tänkte på alla gamla textilier som jag inte vet jag jag ska göra med.
På något sätt har jag väldigt svårt att skiljas från dem. Särskilt gamla påslakan. På något sätt har de varit med i familjen, nötts och blötts genom åren. Sett glädje och sorg, vänner och familj. Förväntan, välkomnande, kärlek och vila har nötts in i de mjuka fibrerna. De kanske blir omoderna till utseendet. Men känslan i dem är svårersättlig även om man alltid är sugen på att köpa nya snygga. Det är inte heller alldeles självklart att man vill lägga dem i återvinning eller insamlingar. Det är lite för privat för det. Men samtidigt känns det vulgärt att bränna upp dem.
I mammas och svärmors vackra trasmattor kan man känna igen minnen från förr – gamla lakan, sängöverkast, examensklänningar, kläder och tyger från förr. De ligger där med sina ränder i livets väv och minner om glädje sorg och möda från svunna tider.
Själv kommer jag aldrig mer att väva, och inte kan jag samla allt på hög heller. Men jag stryker lite med handen över den aprikosfärgade blomman och känner en liten fläkt som från en nybadad barnkind på min kudde. Barntvål, Via och Comfort. Sovsvettiga små lockar. Livet som alltför snabbt passerat revy.
Jag fnyser lite åt mig själv – åt min sentimentala ådra, men gläds samtidigt åt livsväven och dess randningar. Att jag har fått ha den i 58 år. Somligt måste förvisso kasseras ur lådor och skåp. Men i minnets linneskåp kommer de för alltid att ligga kvar, fint hopvikta och lavendeldoftande. Fyllda med kärlek.