Jag står på balkongen och borrar in näsan i den torra rena tvätten som är full med frisk östanvind och ljuvlighet. Lungorna fylls med ren fjälluft och hjärtat fylls av tacksamhet. Doften är mäktig och obefintlig på en och samma gång. Den doftar allt och inget. Tänk bara en sån sak – att ha rena kläder, rent vatten och en säng att sova i.
Jag lyfter blicken och tittar ut över vykortet. Höstfärgerna glöder. Det är så vackert att ögat tåras. Tystnaden är stor och trygg. Inga bombkrevader eller sirener hörs. Det enda som är oroligt är sjön där de klarblå vågorna kivas lite med varandra i östanvinden och några sista sommarfåglar stressar lite med flygträningen inför avresan. Jag behöver inte ge mig ut i en båt om jag inte vill. Och ingen orkan ödelägger livet.
Jag tittar ner på mina fötter. De är hela och lugna. De behöver inte fly, och bära mig och min packning. Jag har skor på mina fötter och mitt trygga hem är bara en tröskel bort. Hur lyckligt lottad är jag inte?!
Jag tänker på mina barn. På mina nära och kära. Även om avstånd skiljer oss åt så vet jag att de lever, att de har det bra och att avstånd är bara ett ord.