Lugnet före stormen. Det förrädiskt stillsamma och grå vädret yppar ingenting om vad som komma skall. Plåsväre – som man säjer i Arjeplog. Vi nutidsmänniskor är hänvisade till väderprognoser och beräkningar av banor som väder och vind tar.
Jag tänker på dem som var här före oss. Långt tillbaka när morgondagen fick tas precis som den kom. Oavsett väder. De besatte andra kunskaper, tolkade naturens och vädrets tecken. Molnens krokar, färg och tappar. Var förberedda på fjällvädrets snabba kast. Men de lyssnade även inåt.
Tänker på lilla mor som ofta kunnat känna annalkande oväder i kroppen redan innan de gjorde entre. Är det kanske därför det känns stelt och värkigt en dag som denna. Kanske kroppen vet mer än jag själv.
Nu kan man avläsa detaljerade prognoser för minsta håla. På gott och ont. Lufttryck, vindriktning, vindhastighet, temperaturer och morgondagens väder. Timme för timme.
Jag kan sakna Polman en smula. Trovärdig i sin mellanbruna terylenkostym där i teverutan. Med ett finurligt leende och en vag veckoprognos. Man var lyckligt ovetande om de orkaner och busväder som ruvade och växte till sig på andra sidan klotet.
Nu vet vi lite för mycket, men blir kanske överväldigade ändå – eller besvikna. Förväntningarna är höga och det känns lite spänt i luften. Silvervägen ligger nästan öde idag. Varorna är inlastade, termosen fylld och vi är redo att låta naturkrafterna tumla om här utanför.
Vedkorgen är fylld, en god bok väntar på att läsas, öronpropparna ligger på sängbordet och man är tacksam för hus och hem. Så kom an bara!
