Just hemkommen från hundpromenad en tisdagkväll i denna för världen så allvarsamma decembermånad av blod och fruktan. Framtiden känns mer oviss och kuslig än någonsin förut och nyhetsrapporteringen tränger igenom den bräcklig sordinen över våra trygga och ombonade liv.
Vi människor här i mörka höga nord vi tänder ljus och eldar i mörkret och samlas kring trygga varma traditioner nu i juletid. Skickar ord och gåvor fyllda av kärlek omtanke och ibland av dåligt samvete.
Jag är så tacksam att julen lyser upp denna mörka årstid med hopp och ljus i mörkret.
Så går vi där vägen fram i den svarta decemberkvällen, jag och min hund. Bara ett hundratal meter hemifrån så framstår plötsligt den mäktiga vinterkvällen med sin sammetssvarta himlapäll ogrumlad av konstlade ljus i all sin storslagna prakt.
Jag böjer huvudet bakåt så långt det går och tittar rakt upp i stjärnhimlen som överträffar sig själv i skönhet och kraft. Det är som att få ett slag i magen och jag känner själen få vingar och rusa galaxerna till mötes. Vill ropa högt där i min ensamhet.
Jag ser det med ens så tydligt. Att överallt i det nattsvarta allomfattande omslutande mörkret lyser stjärnor, ensamma solitärer grupper, stjärnbilder och alla blinkar de och talar så hoppfullt mot mig:
Det är ju du, jag och vi – i olika konstellationer som kan lysa upp natten för någon medvandrare, någon rädd, ledsen hungrig eller vilsen själ. Precis så. Precis som stjärnhimlen över jordens mörker.
Vi är många och vi kan ge varandra lyskraft energi och motivation att aldrig förtröttas. Att fortsätta lysa upp, upplysa och skina oavsett hur svart det blir.