Ibland har jag lite svårt att hitta den rätta adventsstämningen. Försöker frammana den med massor av levande ljus men hela tiden bär jag en längtan efter nära och kära som överskuggar allt.
Det är väldigt sällan jag låter mig nedslås av avståndet, men ibland känner jag en rent fysisk saknad efter att få sitta runt ett bord med min familj, mina syskon, mamma barn och barnbarn. Jag tänker med saknad på lilla pappa i sin himmel och med vemodskryddad glädje på lilla mamma som vi ännu får ha kvar fast hälsan sviktar.
Tittar på bilder från förr och känner ändå en tacksamhet över alla jular vi haft tillsammans. Minnena är dyrbara och förvaras i livets skattkista.