Vaknade för ett par timmar sedan till en ljuvlig stilla dag då hela vykortet sov. Konstaterade nöjt att mina gröna små vänner verkar ha överlevt omställningen till tidningskrukor manngrannt.
Bänkade mig i soffhörnet med en kopp te och mina tankar. Våren med sin starka närvaro, livet i naturen och all skräp och fönna som töat fram aktiverar en existensiell längtan.
Plötsligt där jag sitter i min ensamhet – så hör jag den. Ljungpiparen. Sången är som livet självt fyllt av vemod och längtan och tränger genom väggar och glas rakt in i mitt rum. Jag kan inte se den i kikaren, men den är här och det känns i hela mitt väsen!
Sekunden efteråt flyger bergfinkshannen ihjäl sig mot fönstret och ligger stilla och vacker till min åsyn. Igår lekte de i vinden – paret Bergfink. Vem ska nu hämta insekter och mat under ruvningen. Sorgligt men naturens gång. Jag smeker försiktigt över den vackra fjäderdräkten.
Vaken växer centimeter för centimeter. Som det ska vara. Och hela fjällvärlden håller andan inför ännu en jublande dag i vårens tid.
