En ynka minusgrad gjorde mig sällskap i morse på fisketuren. Jag vaknar av fågelsången och längtar ut. Än går det att köra skoter, så snabbt är man på plats därute vid fiskehålet i den stora tystnaden. Rödingen sviker aldrig.
Den här lilla harpalten har gjort sig hemtam på gården och låter mig passera på 2 meters avstånd. Den känner att detta är en tvättäkta fiskare som är ofarlig. Vi ser på varann, nickar i samförstånd och så fortsätter den att mumsa på diverse bladrester i slänten. Jag känner hur jag får ett aningen bekymrat ansiktsuttryck när jag betänker ödet för de penseer som står i väntans tider för utplantering. Misstänker starkt att gullighetsfaktorn hos den här lilla vegetarianen kommer att sjunka below zero ganska snart.
Min egen energinivå befinner sig också strax under nollpunkten efter vårvintersäsongens vedermödor och glädjeämnen som alltid kräver sin tribut när sorlet tystnar och man kan fälla ner axlarna igen. Man ser fortfarande alla måsten torna upp sig men kan äntligen vända bort huvudet, blunda mot solen och drömma sig bort en stund till sol vatten, till nära och kära. Tids nog får man ta itu med utejobbet. Pö om pö.
Tror bestämt att jag ska smyga upp på balkongen lägga mig i solstolen där en liten timme och bjuda på en massa nyanser av vintervitt. Men där i lä och osynlig för omvärlden kan jag blunda och drömma mig bort till ackompanjemang av fågelsång. Nu börjar midnattsolens tid och livet återvänder.
