I huset kändes det att själen fanns kvar. Det satt i väggarna. Det som saknades var köksklockans slag och mammas röda gummistövlar på bron. Men pelargonerna spirade och jag tyckte mig höra pappas fiol svagt i bakgrunden. De stora lärkträden och björkarna var ännu kala och svarta men mammas finskor hängde på sin spik. Jag lämnade föräldrahemmet glad, inte vemodig som jag hade trott, och känner att nästan allt jag vill äga har jag redan fått och har det inom mig. Nu hemma igen i vykortet med idel glada minnen.